"Vi är de där hundarna som plågas av tystnaden, som formligen hungrar efter att bryta den...", skriver alter egot i Kafkas korta text från 1922. Förmodligen är novellen oavslutad och berikades inte med någon titel av författaren; "Forschungen eines Hundes" är vännen Max Brods arbetsnamn. I den tidigare svenska översättningen döptes den till det poetiskt klingande "Den sanningssökande hunden", vilket kan sägas vara en med innehållet mer kongenial titel än Brods deskriptiva.
     Men jag misstänker att nätverket FACE*, där Magasin 3 ingår, i sitt val av tematiskt anslag, i första hand tilltalats av själva begreppet "undersökning" – i så fall en av samtidskonstens mer missbrukade och slitna tidsmarkörer. Samtidigt hedrar det att man vågat använda en av nittonhundratalets mest innovativa och svårpenetrerade författare som tematisk ledstjärna.

Med ett Nordafrika i uppror blir det uppenbart hur problematiskt det är för konsten att framstå som i sanning politisk när den ställs emot verkligheten. Även om viljan är stark och avsikten behjärtansvärd så blir Mircea Cantors video, där Tirana-demonstranternas plakat bytts ut mot spegelfolie, i första hand rent estetisk.
     Närmare Kafkas antihjältar kommer man i Mark Dions hängda jättemullvad. Som en oformlig Gregor Samsa befinner den sig i en sorgsam inifrånupplevelse, sedd utifrån. Lika malplacerad är Maurizio Cattelans uteliggare, sittande ihopsjunken på golvet bredvid David Hammons "African-American Flag". Även Jeff Koons välgödda gris, som ännu inte insett den eventuella faran i de änglalika barnens omsorg, är genom sitt notoriska bökande efter mat fången i omständigheternas fälla.
      Återkommande i flera av deltagarnas verk är den mentala förskjutningen bort från samhörigheten – ett utanförskap beskrivet genom en fysisk abnormitet eller en felaktig position (jfr. Kafka). I flera fall ges utanförskapet en allegorisk skepnad, som djur eller som ett dolt tecken för människan.

Kafkatemat kan dock inte anses självklart om man ser till den totala presentationen, och man undrar om inte vissa verk fått följa med av bara farten. Den något tilltvingade kopplingen mellan Kafka och Claire Fontaine-kollektivets (i och för sig intressanta) neonverk "Strike" är ett talande exempel. Det flourescerande ljuset i verket framkallar enligt den beledsagande texten "... känslan av labyrintiska rum i den institutionella maktens korridorer som Kafkas verk kretsar kring". En ganska långsökt förklaring för att infoga verket i temat.
     Däremot är resonemanget kring Bruce Naumans upp-och-ned-vända stol tänkvärt, om än inte helt underbyggt. Som alternativ hade man kunnat resonera kring den snarlikt utsatta situationen hos stolen och exempelvis Dions mullvad, om den slående likheten mellan hur det absurda och det normala låter sig beskrivas. Men man bör samtidigt vara på sin vakt emot övertolkningar; Kafka var starkt kritisk till användandet av metaforer, liksom hänvisningar till det omedvetna. Det var det medvetna som intresserade honom (enligt egen utsago).

Utställningen rymmer en hel del samtids- och samhällsskritik, och då tänker jag inte i första hand på Kimsoojas och Rawanchaikuls verk, som mer skulle kunna betecknas som etnokitsch. Nej, snarare då på Martin Parrs kritik av frosseriet eller Gardar Eide Einarsons verk "Burnt White Flag" samt på Sigalit Landaus och ovannämnda Mircea Cantors videofilmer. Hur dessa ansluter till det övergripande Kafkatemat är däremot ganska oklart, men här har utställarna åtminstone inte försökt pressa in någon textbaserad efterkonstruktion.

Kafkas novell "Investigations of a Dog" handlar mer om att befinna sig vid sidan av verkligheten än om undersökningar av den. "Tillbakadragen och ensam ägnar jag mig helt åt mina dilettantmässiga och hopplösa små undersökningar...", skriver alter egot i novellen. Hunden närmar sig alltså inte någon förklaring genom dem, snarare fungerar de som ett slags mantra som skyddar honom från omvärlden, från den smärtsamma insikten om tillvarons orimlighet.
      När FACE ställt samman utställningen misstänker jag att tankar kring undersökningsformens förmodat seriösa uppsåt haft viss betydelse. Men man kan fråga sig om detta uppsåt verkligen har stöd i Kafkas text. Undersökningarna i novellen är misslyckade, det är det som är själva poängen. Kafka var också motståndare till psykologin och psykoanalysen; han skulle aldrig släppt ifrån sig en text som presenterade någon lösning på något som helst problem. Det är denna slutledningsinverterade retorik och nattsvarta humor som ständigt gjort, och gör, honom så skrämmande aktuell. Och kanske är det just genom detta samhällstrots, och att han inte låter sig annekteras, som återbruket av honom fortfarande är konstnärligt intressant.
      Intentionen hos FACE och Magasin 3, att förena det litterära djupet hos Kafka med en medvetet reflekterande samtidskonst, är således både intressant och genomförbart. Det visar åtskilliga av utställningens verk – om än inte alla.

Stockholm 2011-03-01 © Leif Mattsson

*FACE (Foundation of Arts for a Contemporary Europe) består av fem privata konstinstitutioner: DESTE Foundation (Grekland), Ellipse Foundation (Portugal), Fondazione Sandretto Re Rebaudengo (Italien), La maison rouge (Frankrike) och Magasin 3 Stockholm Konsthall