Det franska koloristiska och informella måleriet har levt kvar alltsedan Monet började lösa upp sina näckrosmålningar till rena färguttryck. Det slår mig när jag besöker Mia Jarnsjös utställning att hon håller vid liv en tradition från det franska abstrakta måleriet på 1940- och 50-talet som i sin tur har sitt ursprung i Bonnard eller Monet. Konstnärer som Maurice Estève och Serge Poliakoff lämnade allt föreställande och övergick till ett färgstarkt informellt måleri.

I Mia Jarnsjös målningar är det färgen som får mig att minnas just dessa konstnärer, men naturen söker sig in i hennes bilder och spelar en väsentlig roll. Ur den abstrakta ytan träder naturformer fram för att sedan åter försvinna. Färgerna och de föreställande formerna leker kurragömma med varandra vilket får bilden att pulsera.
     I ”Nära havet” blir plötsligt en ö närvarande, i ”Fågelliv” utgör änderna flyktiga tecken, i ”Landskap” pendlar den gröna ytan mellan att vara ett hus eller skogbryn och i ”Varma dagar” bildas snåriga grottformationer. I Mia Jarnsjös bilder är det själva färgen som utgör det bärande uttrycket, med en kolorit som knappast oroar utan manar till ett lugnt betraktande.
      Utställningen har en kontemplativ stämning och börjar och slutar med en stor målning, ”Monets sista kärlek”, där tre rosa former eller näckrosor mot en grå yta sluter cirkeln till det franska ursprunget.

Stockholm 2011-09-21 © Jan Manker