På Daniel Jensens förra Stockholmsutställning (2008) lovordade jag hans teckningar och även de skulpturala verken, medan jag hade svårare för målningarna. I den aktuella presentationen finns däremot inget måleri med; otvetydigt vinner utställningen på den mer koncentrerade formen.

Det finns något tragikomiskt över Daniel Jensens figurer, något sorgligt och ömkansvärt samtidigt som de är humorsmittande – som Charlie Chaplin på speed. Gränsen är sedan länge passerad för det inställsamt smakfulla, för det inredningsmatchande. Bastarderna lever sina motvallsliv, som bortvalda hundvalpar i någon obskyr husdjursaffär.
      Även materialvalen gör sitt till, kongenialiteten med dessa och figurernas subestetiska nivå är påtaglig: epoxi, akryllack, halm, tallkottar, fågelfrö, lim, blixtlås och kedjor. Ett "varför" besvaras med ett trotsigt "därför".
     Samma självklara och lite bångstyriga attityd finner man även i teckningarna. En van betraktare läser kanske in referenser och påverkan från en neofigurativ samtid. Men Jensen har ändå en egen ton, ett grafologiskt uttryck, ett personliga signum.

Intressant nog har galleristen Peter Bergman lyckats samla flera av våra mer särpräglade "motvalls-esteter" i sitt stall: förutom Daniel Jensen även Karin Wikström, Katarina Lönnby och Tjorg Douglas Beer, för att nämna några. En linje blir allt tydligare där Daniel Jensen på något sätt står för en av ytterligheterna. Hans figurer har kanske inte den omedelbara charm som Wikströms har, mer då den man finner hos truliga tonåringar som självklart vet att de är i grunden älskade av sina nära och kära, hur de än beter sig och tar sig ut.

Stockholm 2011-09-07 © Leif Mattsson