Den paradisiska metaforen - längtan efter fullkomnandet, det bortomverkliga - är det tematiska anslaget på Jin Jiangs utställning. Men med titeln, "Ett våldsamt Eden", antyds också de komplikationer som är förenade med bildbygget. Paradisets begränsade ikonografiska potential i förhållande till dess dramaturgiska motpol, helvetet, är allmänt känd. Men så är också Jiangs lustgårdsvärldar präglade av ett kontrapunktiskt bildspråk; godhetens tjänare kommer med barlast.

Förlagorna till de myllrande figurerna är hämtade från konsthistoriens fatabur. Frånkopplade från sina respektive sammanhang blir människorna och djuren gäster i en verklighet som inte är deras. Förfrämligandet synliggör, på samma sätt som i Lautrémonts berömda möte mellan paraplyet och symaskinen. Orimligheten skapar en rimlighet bortom det tänkbara. Och kanske är det just så man bör närma sig det undflyende begreppet "paradis".

Sympatiskt nog finns det ingen definitiv lärdom att dra av Jiangs paradisvärldar; här finns ingen didaktisk underton. Låt var och en hämta näring till sin teater, tycks hon vilja säga.
     Men det går knappast att ta fel på den euforiska lusten till själva processen och flödet; tuschfigurerna svämmar över i ständigt nya, och oväntade, konstellationer. De stora pappersytorna fylls av dramatisk, surreal aktivitet - ett sceneri där människorna samtidigt avpersonifieras genom den mönsterverkande tuschtekniken. Här kan ett allegoriskt möte ske mellan Tarkovskij och den bibliska Noa, som två vägvisare till det speglade paradiset.

Stockholm 2011-01-12 © Leif Mattsson