I det lilla ryms det stora; varje litet ting äger en större motsvarighet på en högre hierarkisk nivå. Fraktalteorins grundtes öppnar svindlande perspektiv om alltet evighetsdömda cyklicitet.
    En tång är en tång och ett vinglas ett vinglas. Men ändå inte bara det. För stillebenmålaren måste tångens och vinglasets skymmande funktioner överskridas, deras kopplingar till strikt kausalitet överges. Morandis kärleksfullt avmålade koppar, vaser och flaskor har sedan länge uppgått i ett namnlöst formparadis, bortom det funktionella.

Ingela Johansson kliver ut på den smältande isen och låter sig fångas av tingens inneboende avstånd, av deras reviranspråk som sätter tydliga avtryck på de spatiösa dukytorna. Objekten liknar kylskåpsmagneter, ett slags satteliter som repellerar varandra när polerna är liktydiga. Allt har de gemensamt, och ändå ingenting. De är verkligen "Dumma små ting" som utställningstiteln antyder, fångade i en tyst dans inom den strängt avskärmande rektangeln.
    Morandi, liksom Cézanne, skapade sina bildbyggen utifrån interaktion, speglingar och formekon. Ingela Johansson tycks mer intresserad av tystnaden, den som uppstår mellan objekten. I ett verk (se ovan) har hon lämnat duken innan figurerna ens fått sin slutliga färg. Endast formbeskrivningarna finns där, genom de rytmiskt ansatta kolstrecken. Två minimala skålar, en röd och en grå, får bära hela ackordet, resten är endast antytt.