Det är första gången i Sverige som de mexikanska konstnärerna Frida Kahlo och Diego Rivera visas tillsammans. Precis som de levde, sida vid sida, i livet liksom i konsten. Utställningen omfattar ett trettiotal verk, målningar, teckningar, litografier och fotografier. Allt kommer från en samling grundad av filmproducenten Jacques Gelman och hans maka Natasha.

En tydligare bild av urvalets betydelse för helheten går knappast att få. Frida Kahlo är förknippad med sina starka självbiografiska målningar, som ofta skildrar hennes skador efter en bussolycka i ungdomen och det stundtals turbulenta äktenskapet med Diego. Och Diego Riveras produktion av gigantiska muralmålningar (totalt ca 4000 m2) har väl knappast undgått någon konstintresserad. Men det vi får se här, är en annan sida av både Frida Kahlo och Diego Rivera.

Frida Kahlo är representerad med flera självporträtt. Men det är inte de skärande, våldsamma eller lidande självporträtten, utan de mer återhållsamma, där Frida lugnt betraktar oss med sin genomträngande, stoiska blick. I ”Självporträtt som Tehuana/Diego i mina tankar” ser vi Fridas ansikte inramat av den traditionella mexikanska dräkten med spetshuvudduk. Håret är instoppat och en blomsteruppsättning tronar uppe på huvudet. Från dessa blommor och blad snärjer sig smala svarta rottrådar runt hennes ansikte. Spetskråset fortsätter i form av vita trådar, som strålar ut ur målningen. Hon framställer sig som alltid med en liten antydan till mustasch och med tjocka, svarta sammanvuxna ögonbryn. De kan liknas vid en svalas vingar. I Fridas panna tronar ett porträtt av Diego.

En annan målning, ”Självporträtt med fläta” visar Frida omgiven av dekorativa blad och med ett precolumbianskt halsband. Håret är sammanbundet med band till en kringla, som likt en krona balanserar på huvudet. Men det är en osäker håruppsättning. Hårtestarna spretar och tycks vilja lösgöra sig från bandet. De dekorativa elementen i Frida Kahlos målning är bedrägliga. De slingrande bladen är taggiga och virar sig aggressivt runt hennes nakna axlar. En av halsbandets pärlor är en grinande mask.

Intressant är också att se Kahlos teckningar och collage, som finns med på utställningen, sällan visade eller reproducerade.
Även om den Frida Kahlo, som här presenteras, synes vara mindre våldsam, så finns i varje målning något oroande och hotfullt i detaljerna. Kahlos många självporträtt har en stark komposition och utstrålning. Hennes blick hypnotiserar. Ofta missar man därför de små, men betydelsefulla detaljerna. Sidoberättelserna i den stora berättelsen. Till exempel den lilla hårlösa hunden, som sover på Señor Xólots arm eller den gröna bladliknande gräshoppan, som samtalar med kokosnöten i ett stilleben.

Några av Diego Riveras mest välkända målningar finns med, ”Kallaförsäljare” och ”Solrosor”. Men man hittar också en mer sällan reproducerad målning ”Landskap med kaktusar”. Stora manshöga kaktusar svänger rytmiskt sina gröna armar, där de står i öknen. Förgrundens kaktus har stora hängande gröna bröst under armarna och för tankarna till en dansande kvinna.
     Två av Diego Riveras få litografier ingår också i samlingen, en naken Dolores Olmedo och en naken Frida på sängkanten. Båda med en starkt erotisk laddning.

Frida Kahlo och Diego Rivera var djupt engagerade i den mexikanska revolutionen och båda strävade att ge uttryck för det mexikanska – Mexicanidad – var och en på sitt sätt. Det var ett tydligt politiskt ställningstagande.
     Utställningen ger kanske inte en rättvisande helhetsbild av deras konstnärskap, men låter oss ta del av andra sidor av både Frida Kahlo och Diego Rivera, än de gängse. Naturligt fokuserar man, som betraktare, på det bildmässigt mest högljudda och går ofta förbi det mer stillsamma. Här framträder en lågmäld, ömsint och i flera verk humoristisk sida av dem båda.

Göteborg 2011-11-02 © Berit Jonsvik