I tre månader har Misaki Kawai arbetat med de tre stora platsspecifika installationer som visas på Malmö konsthall. Från utsidan ser det ut som ett förvuxet leksaksslott, inifrån är känslan mer den av att ha stigit in i kulisserna till en rymdfilm.
     Inuti verket "New Era Energy Station" (2011) leker barn uppsluppet med garndockan som hänger i mitten. Ljudet av dataspels-blippande ger en nervös känsla av nedräkning samtidigt som de fyra videoskärmarna visar en aldrig sinande ström av Kawais animationer. Ungarna strömmar uppsluppet omkring därinne.

Det finns en gränslöshet i Kawais konst, i uttrycket och i mötet mellan betraktaren och verken. Kanske är det därför den verkar appellera till barn. Den stora rosa hunden med fluffig päls ("Doggy Dog", 2011) är enorm. Kammar ligger på pallar bredvid. De är nästan lika stora som barnet som friserar den rosa pälsen.
     I rummet längst in hänger verket "Bubbly Girl" (2011). Kvinnan med de stora, ursågade brösten är det minst intressanta verket på hela utställningen. Kawai säger själv att hon tycker att konst kan vara lekfull och glad. Att den inte måste vara allvarlig. Det är en sympatisk tanke som dock kräver att lekfullheten inte slår över i innehållslöshet. Jag saknar en tyngd i utställningen. Nu känns det mest som om Kawai har varit där och gått. Det finns spår av henne men ingen känsla.

På Galleri Loyal, som parallellt med Konsthallen visar Kawai, hittar jag vad jag söker. En liten och sexton stora målningar samt tre tygskulpturer fyller gallerirummet. Här kommer en helt annan Kawai fram. Målad i tjocka lager över tygbitar, garnsnoddar och papper böljar den glänsande färgen på canvasen. Det ger Kawais lekfullhet en struktur och ett djup. Några av verken har ramar av mönstrade textilier och spegelglas.