Det är inte ofta man känner behov av att använda ord som träda in. Men det är det man gör, till den brittiska konstnären Idris Khans utställning på Göteborgs Konsthall – träder in i en stilla, dämpad och mycket kontemplativ värld.

Idris Khan är besatt av stora konstnärer, författare, musiker och deras levnad. Han frågar sig varför de ägnade så stor del av sina liv bara för att kanske åstadkomma ett enda mästerverk. Joseph Haydn arbetade i fem år på sitt oratorium "The Creation". Det tog Idris Khan åtta månader att skapa den fysiska aspekten av Haydns försök att göra något spektakulärt inom musiken. I sitt verk, som också heter "The Creation", använder sig Khan av noter och text i oändligt många fotografiska överlagringar. Pappersytan blir som en teckning. Varje skikt syns, men bildar sammantaget ett mönster. Det blir ett svindlande djup i bilden.

Sigmund Freuds essä ”Das Unheimliche”, ett begrepp som på engelska översätts till “The Uncanny” och på svenska till “det kusliga”, är utgångspunkten för ett annat av Idris Khans stora C-prints. Något välbekant, som också innehåller något obekant, upplevs som mer hotfullt. I "The Uncanny" upprepas Freuds text i lager på lager, tills de flyter samman till en abstrakt bild av en bok. Bakom textränderna skymtar välbekanta målningar. Man kan ana ett Mona Lisas leende.
     Khan intresserar sig också för vad dessa konstnärer arbetade med mot slutet av sina liv. Han har lagt samman repeterade fotografiska lager av ”The Raising of Lazarus”. Den målning som Caravaggio arbetade med de sista fyra åren före sin död. The Final Years återkallar tiden och blir ett porträtt av Caravaggio och hans sista målning.

Samtidigt med dessa stora fotografiska verk visas också två videoverk. Det ena "A memory… After Bach’s Cello Suites" bygger också på det repetitiva temat. En cellist spelar om och om igen samma stycke. Varje gång blir olika trots att samma stycke spelas. I filmen läggs alla dessa omtagningar samman till en bild.
     Det andra videoverket "Lying in Wait" är ett samarbete med dansaren Sarah Warsop. Det visas på tre skärmar växelvis och är det enda verk som inte utgår från överlagringar som tema. Där saknar jag det djup och den rytm som de andra verken har. Paradoxalt nog kommer både tidsaspekt och rörelse fram tydligare i de orörliga fotografiska verken. De lämnar till betraktaren att försjunka i de många överlagringarna och söka sig in i bilden och därmed bakåt i tiden.

Göteborg 2011-06-15 © Berit Jonsvik (Text/foto)