Barn, mestadels flickor, leker ibland med dockor. De skjutsas runt i barnvagn, får nya kläder, suger på nappflaska och tar en tupplur. Medan barn ännu är barn, i väntan på det stora allvaret, suddas gränsen mellan lek och allvar till en del ut.
     Av bara farten suddas därmed också gränsen ut mellan rationellt och irrationellt, mellan logiskt och ologiskt. Därför gör det, allra först, ont i själen när den lilla dockan av en händelse råkar bli överkörd – som hade dockan människors känslor, som vore dockan ett livs levande barn och, den verkliga, katastrofen hade infunnit sig.

I detta gränsland rör sig Tove Kjellmark. Till det yttre arbetar hon med, till en del rörliga och ljudande, leksaksfigurer, figurer som är konstruerade av plast, tyg, metallbitar, sladdar, skruvar. Gemensamt för figurerna är att de tycks ha fått sig en törn; skräcködlan är kapad på mitten, endast skinnet återstår av den inglasade apan.

"Assembly" © Tove Kjellmark

En något mer inkännande beskrivning av Tove Kjellmarks konst säger att hon jobbar med, eller intresserar sig för, psykologiska mekanismer som styr mänskliga reaktioner. För vad, eller hur mycket, som behövs för att trigga igång känslor av empati, utsatthet, sårbarhet, ansvarstagande...
     Möjligen skulle en forskare i människans ursprung vilja beskriva sådana reaktioner som ett uttryck för något slags basal, ursprunglig, instinkt. En liten, skrikande (och skadad?) varelse på marken utgör (eller i alla fall utgjorde) ett lätt byte för vilddjur, och var därmed något att försöka rädda. För ett ögonblick tycks denna förhistoriska reminiscens slå ut vetskapen om att allt bara utgörs av sladdar, plast, skruvar...

Men Tove Kjellmarks konst skulle lika gärna kunna användas som en föraning om framtiden. Ett av science fiction-genrens favoritämnen är maskinens, eller datorteknologins, nedgörande (eller onödigförklarande) av människan. Datorteknologin snarare som ett hot än en möjlighet. Den rörliga och ljudande leksakens, inte människans, förmåga att tillfredsställa behovet av att ge och få ömhet, av att skydda och bli skyddad.
     Utställningens titel ”Non-Humans Only” låter i det här sammanhanget som en rak och okomplicerad konsumentupplysning. Men känslokylan infinner sig inte, Tove Kjellmarks konst berör något alldeles för vittomfattande allmängiltigt.

Malmö 2011-03-09 © Martin Hägg