Så var det då invigt – Sven-Harrys Konstmuseum vid Vasaparken, det på förhand så omtalade. Eller nästan invigt, för själva museidelen (de övre planen) öppnas inte förrän i december 2011.

I utställningssalarna rivstartar verksamheten. Först ut är skulptören Lars Kleen. En eloge till museet för valet av denne komplexe men allt annat än insmickrande konstnär. Ett modigt val, dels för Kleens tydliga ovilja inför en anpassning till den kommersiella konstmarknaden, dels för att presentationen av de storskaliga skulpturerna bör vara en både fysisk och logistisk utmaning för konsthallen.

Man kan knappast finna en mer processdriven konstnär än Lars Kleen. Det retoriska uttrycket "att bygga en bild" har i detta fall lämnat retoriken. Varje del, varje detalj, är noggrant infogad i ett intrikat modulsystem som möjliggör demontering och sammanfogning i ständigt nya miljöer. Men varje gång detta sker tycks något ha förändrats, inte bara i interaktionen med rummen utan även i konstnärens förhållande till sina egna verk. Kleen nöjer sig inte med att bara återuppföra dem; processen pågår ständigt, liksom sökandet och det självkritiska granskandet. Misstroget bligar Kleen mot sina skulpturer, som om de vore bångstyriga barn som måste ledas på rätt väg, skyddas från faror och fyllas med kärlek.

På bottenplanet har två monumentala verk placerats, "Kaj" och "Tromb". Återseendet av det förra framkallar minneskrockar, motstridiga tankar som har med skala, kraft och tyngdlöshet att göra. I konsthallens förhållandevis begränsade utrymmen (jämfört med Konstakademien, 2006), tycks "Kaj" både massivare och mer "vresig" än tidigare.