The butterfly effect kallas det fenomen som beskriver hur en liten förändring på ett ställe kan ge stort genomslag på ett annat. Tanken kommer till mig vid besöket på Konsthögskolans vårutställning. Den gäller mörkläggningen i flertalet av salarna; en brilliant idé i singularis övergår lätt till monotoni när den mångfaldigas. Visst lyfts många av verken av den melodramatiska ljussättningen, men den tvådimensionella konsten lider betänkligt.
     Att däremot gesterna stundtals är stora bland det femtiotalet utställande konstnärerna är inte särskilt förvånande. Pressen är avsevärd och konkurrensen mördande för dagens examenselever på väg ut i konstvärldens flipperspel. Viskningar räcker knappast, en begriplig decibelhöjning inträder, det visuella ges bäring genom sitt omfång.

Linda Bäckström slår an tonen redan i Nikehallen med sina mäktiga ljuskronor i gråvit fogskum. Här har borgerlighetens bägare förvandlats till anabolstinna klassmarkörer. Likt modermonstret i filmen Alien är de lika skrämmande som sköna.
    Även Sara Mirzajanzadeh anknyter till "ljuskrone-temat" men hennes verk har fått behålla en hel del av borgerlighetens ryktbart diskreta charm. Kronan tar begreppet överdåd till nya nivåer.
    I Anna Uddenbergs presentation ges inget utrymme för gemener. Här har vulgariteten tagit kontroll. Management, mode, mingel och manikyr – viktiga begrepp för en flicka i farten. Det är dråpligt och drabbande, kanske mest för att man som betraktare lätt förväxlar falskt med sant.

Mysticism och fascination över det ogripbara återkommer i flertalet verk. Arvid Wretman presenterar en totalinstallation med nyandligt tilltal. De illuminerade altartavlorna är suggestiva och anknyter estetiskt lika mycket till Las Vegas som till buddhism.
    I Nadine Byrnes video har new age-tonen fått rent ockulta drag, med ett ljudspår som är kongenialt med videons långsamt framåtskridande tempo.
    I Thomas Häméns kalejdoskopiska "Abyss" sugs man in i den digitala manipulationens undervärld. Det är magiskt, nästan hypnagogt, som i tillståndet mellan sömn och vaka.

Våld av det mer oroande slaget bjuder Johan Wik på i sin stora videoprojektion där en person frivilligt utsätter sig för slag. Slow motion estetiserar, men ryckt ur sitt sammanhang av reellt våld blir den kritiska effekten relativt uddlös. Wik överlåter dock helt till åskådaren att värdera den förhärligande undertonen, vilket är bra.
      Våldet återkommer även i Dan Lindaus pseudodokumentära videoskildring av poserande soldater. Resultatet är komisk i sin saklighet. Och titeln "We Are Making a New World" leder tankarna till den västliga stormakt som alltid ger sina större militära våldsräder heroiska dataspelsnamn.

Måleriet för en tynande tillvaro på Konsthögskolans utbildning, att döma av årets vårutställning. Men möjligen är detta inte helt rättvisande för hela undervisningen. De lågmälda uttrycken har alltid svårare att göra sig gällande i sammanhang där bildbruset är störande. Men konsten har ett liv bortom examensutställningar – tystnaden har sin integritet och tiden sin.
     Lucas Rahn visar sina måleriska alternativ i ett ljust rum(!) där de koloristiska nyanserna blir mångfaldigt fler än i de spotbelysta. Och det behövs, för Rahn arbetar framför allt med mellanregistret i sina poetiska lågkontrastbilder.
     Även Karin Karlssons stora konkretistiska grafitteckningar vinner på dagsljusets speglingar och reflexer. Hon återför i dem en del av det konkreta uttryckets ursprungskraft – en tro på formens autonomi.
     Något liknande gör Gabriele Edlbauer, men här handlar det inte om måleri eller teckning i traditionell form. Edlbauer har byggt en materialteknisk studiestation där de olika formerna spelar mot, och speglar sig i, den bassängblå vattenytan. Det är skönt och förbryllande på samma gång.

Stockholm 2011-05-29 © Leif Mattsson