Ett av Viktor Kopps återkommande motiv under de senaste åren har varit chokladkakor. Med sitt läckra rutnät i brunt vänder de sig rakt mot betraktaren, påkallar betraktarens omedelbara uppmärksamhet, ropar ut sitt villkorslösa ”ta mig, det är jag som är den njutningsfyllda vägen till lyckoriket".

Men utställningen på Galleri Magnus Åklundh utgörs mestadels av målningar av gråa spegeldörrar mot en blekt monokrom bakgrund. Även om det kanske inte, rent tekniskt, är så stor skillnad mellan att måla en chokladkaka eller en spegeldörr (en stor fyrkant indelad i mindre rutor är det likafullt) så har naturligtvis läckerhetens lockelserop klingat av när motivet blivit så mycket mer robust. Istället för att vattnas i munnen signalerar spegeldörrens, mycket mer allvarstyngda rutmönster oro, förväntan, försiktighet, nyfikenhet…
     Oavsett om jag är innestängd eller utestängd så har denna ensamma spegeldörr upprättat en definitiv gräns mellan mig och någonting annat, mellan det som är bekant och det som är obekant, mellan det jag vet och det jag inte vet. Istället för att ta ett steg framåt (mot något åtråvärt) avvaktar jag.

Mer dramatiskt kringelkrokig än så här var inte övergången från läckerhet till laddning. Så bördigt motsägelsefull synes surrealismens jord vara att den ena stunden har förmågan att omfamna sin betraktare för att i nästa stund ha förmågan att skjuta samma betraktare ifrån sig.