När ordet labyrint dyker upp ligger det nära till hands att associera till antikens Daidalos, som var en magiker eller kanske rentav en konstnär. På Kreta byggde han åt kung Minos ett palats under vilket en oöverskådlig labyrint uppfördes och i den spärrades odjuret Minotaurus in. Av denna antika myt märks kanske inte omedelbart så mycket på Studio 44:s utställning annat än att labyrinten som form och idé fortfarande lever. Det har den gjort i tusentals år, använd av konstnärer, trädgårdsmästare, arkitekter med flera. Även författare som Gustav René Hocke gjorde en labyrintisk analys av västerlandets konst i sin bok
”Die Welt als Labyrinth”.

Studio 44 har med hjälp av oblekt bomullsväv på ett enkelt sätt lyckats skapa ett spännande rum som ger varje utställare en avgränsad lugn vrå. Samlingsutställningar tenderar annars lätt att bli röriga om man inte har enats om ett begränsat tema. Här kan man ostört ta till sig varje enskild liten utställning utan att störas av omgivningen.
    Utställningen inleds med Erik Wijkströms labyrintspel som bildar just ordet labyrint och samtidigt är utställningens logotyp.
Tjugo konstnärer deltar. Temat med världen som labyrintisk eller som något oöverskådlig och osammanhängande dyker upp här och var – ett slags främlingskap som förefaller öka i takt med mängden information som väller in över oss.

Andrea Hvistendals installation ”Röda trådar i en vilsen värld” är ett pågående skapande av ett fullständigt kaos i vilket även besökarna kan delta.
    ”The great balls of fire” av Peter Westman skildrar jordklotet som ett oavslutat, krigskamoflerat pussel med bitar som fattas. Invändigt bärs det upp av en gemensam, mänsklig ryggrad.
     Ur Rikard Fåhraeus organiska grundform växer tentakler fram i form av avklippta elledningar som slutar i tomma intet.
     Ett slumpvis val av bilder på nätet utgör grunden till målningen ”Light, water, outrage” av Kenneth Pils. Löst sammanfogade likt dubbelexponeringar skapar färgerna ett brus som påminner om oklara minnen.  

Som en kontrast till allt detta söker Lotte Nilsson-Välimaa närkontakt med sina medmänniskor där hon i sin lilla studio tittar djupt i besökarnas ögon för att måla av deras irisar.
     Det strikt organiserade och bestående samhället står inte vi människor för utan gestaltas här av myror som vandrar fram i Monica Larssons film ”Ants”. Myrornas samhällsbyggnad och inbördes kommunikationer är hårt reglerade och fungerar effektivt. Vissa djurarter har byggt upp en överlevandsstrategi som är vår överlägsen.
     Till sist tycker jag mig finna en återkoppling till den gamla myten från Kreta. Monica Melins ”Curriculum vitae” bildar en vinge av guld som svävar så länge inte hettan i livet blir för stark och störtar likt Ikaros mot havet.

Övriga deltagare är: Nils Agdler, Agneta Björklund, Lillemor Boman Carlén, Jannike Maria Brantås, Åsa Elieson, Michael Ellburg, Joel Hurlburt, Karin Häll, Susanne Högdahl Holm, Andrea Hösel, Monica Masser, Christine Wamhof

Stockholm 2011-11-25 © Jan Manker