Snapshots, fotografier tagna i all hast, ger oftast en oarrangerad rå bild av verkligheten. Det kan vara bilder som hamnat lite på sniskan, kanske med ett och annat avklippt föremål, alternativt föremål som hamnat i bildens utkant. Samtidigt infinner sig känslan av att dessa bilder är lite sannare, lite mer vederhäftiga, än andra bilder, känslan av att det hastiga kameraklicket rakt av lyckats fånga in det oförvanskade.

Hans Lannérs målningar av hus, vardagsföremål och öppna landskap har karaktären av sådana här snapshots. I hans bilder slår slumpen ut i full blom, ditt och datt verkar utslängt på måfå, det har uppenbarligen inte funnits någon särskild anledning att plocka upp, göra i ordning, städa just denna dag.
     Återkommande är bilden av det isolerade huset - omgivet av några enstaka träd, kanske en ensam soptunna, en bänk, en smal bäck. Vid andra tillfällen går det inte alls att se vad bilden föreställer, färgerna blir till abstrakta former - på samma sätt som vi inte helt igenom förmår bestämma allt som vårt öga registrerar av världen utanför.

Ett kompakt lugn sänker sig över dessa nästan folktomma bilder, knappt en endaste vindpust ger sig till känna. Snarare än livets höjdpunkter (vilka dessa nu är) avbildar Lannér söndagseftermiddagens trista vardagslunk, dagar som är lika de flesta andra dagar. Med ytterst sparsmakade medel lyckas Lannér göra denna tristessens vardag till något stämningsfullt attraktivt.