Staden skildrad från skilda håll möter i Anne-Lie Larsson Ljungs måleri på Galleri Cupido, och i Peter Erns på Peter Bergman. Peter Erns perspektiv är psykologiskt, medan Anne-Lie Larsson Ljung har en mer sociologisk ansats.

Anne-Lie Larsson Ljungs grundmotiv är stadslandskapet: betongbroar, byggkranar, bangårdar och bebyggelse i luftperspektiv. Men färgerna har fått mer lyster och ljuset är starkare än tidigare och i en målning som "I gryningen" har romantiska drag smugit sig in. Även "Uppbrott" talar om att det finns intressanta, storskaliga rörelser i hennes måleri.
Fast ligger dock betraktandet av hur människan allt rastlösare bygger en teknostruktur som allt mer tycks som en ökenutbredning. Svärmarna av byggkranar övervakar likt främmande fåglar händelserna och med den kartbild hon lägger fram följer frågan om denna tillväxt har med grundläggande mänskliga behov att göra. Det saknas plats för människan. En gestalt anas – i en reklambild, en varelse som tycks inspärrad i själva affischpelaren.

I Peter Erns målning "A place called Home" dominerar en fasad som lätt associeras till ett miljonprogramsområde. Det tycks varken vara natt eller dag och om huset är en kuliss må vara osagt. Men det är inget hem, det bara kallas så.
     Svagt ljus faller över ett småhusområde i snö i "Skymningslandet", regnet blänker svagt i gatan framför radhusen efter kallt höstregn i "Landet som icke är". Fönstren som är tomma som hål, betraktar världens tomhet. Det är ingen idé att ringa på. Ingen öppnar. Individen söker förklaring, utan att finna den, varken i ett inre eller i ett yttre landskap.