Den bärande berättelsen är naturligtvis lika beroende av innehållet som av mediet som för fram den. Det har Mikael Lehr både insett och dragit fördel av. Fascinerad som han är av hobbymaterialens textur, kolorit och brist på normerande "konstnärlig elegans" leder det honom in på avstickare som med självklarhet tar formen av huvudleder.
     Halsbrytande krockar uppstår mellan dockliknande filmfigurer och benknotor, mellan IKEA-klockans ramverk och ögats soluppgång, mellan det varsamma pincettgreppet i röntgenhanden och koloritgossens hjälplösa tillit.

I landet annorlunda går allt sin gilla gång, i "Lehrland" likaså. Fast någon har vänt ut och in på alla orden. Ramarna gör framstötar och begär access till berättelserna. De vill vara en del av alltet, det stora – inte bara skiljelinjer mellan verk och vägg. Så hobbysanden och modelljärnvägssnön får smycka plåten, träet och plasten, som blickberusare.

Allegorierna lånar Lehr från tidig expressionistisk filmkonst och sjuttiotalistisk elektropop. Bland annat. För här finns stilkrockar med flera samtida konstnärliga uttryck. Märkligt nog blir det inte splittrande, enbara mångtydigt. Kanske är det de återkommande naiva inslagen av dockansikten och småfigurer som fungerar som förenande kitt.
    Och när döden bligar misstroget från sin vanitaspiedestal på barnens allvarsamma leksaker, de som Lehr bjudit på kalas, då stirrar ögonen, det vita och det svarta, trotsigt tillbaka med förvånade ögonfransar.

Stockholm 2011-10-12 © Leif Mattsson