Att bygga sin värld – allt handlar om det. Att låta tiden smälta samman med omslutningen, med rummet, förädla det. Som tecken för förändring, kanske. Inte så att rummet blir väggar, tak och golv, hindrande, klaustrofobiskt, nej, mer som en mental konstruktion, fysisk, uppbyggd av hinnor, membran; något man kan passera igenom, något som lämnar små märken i huden, minnesskråmor att bära med sig ut i det brusande utanförlivet.

Karin Lind bygger rum. Jag inser det nu, borde vetat det, efter att följt henne i så många år. Rum för dig och mig. Rum som tilltal. Men också som provokation, aggressiva, krävande, humorsmekande.
      "Min mor var feminist – hon älskar att dansa," är titeln på Linds artist book (Langenskiölds förlag). På galleriet presenteras teckningarna till bibliofilupplagan. De är befriande enkla, som tanketecken, telefonklotterlika, ombytliga som småbarn, kaffepauskorta. Återigen handlar det om rum, omslutande, taggtrådsvassa. Och om människan, om den omöjliga kommunikationen, om smärtan – och framför allt om lusten, den beroendeframkallande.

Torrpastellerna, med sin blyga kolorit, sänder fram skulpturerna som ambassadörer, som talesmän för saken. Flickan framför trädet, framför pastellen, samlar sig, tar ett andetag. Rummet väntar, blir låtsaslätt och fantasiverkligt, som i en popup-bok.