En bergskedja böljar och bleknar, en kakelugn talar men tycks inte värma. I Petra Lindholms utställning ”Till Anne Marie” finns många vanligheter som inte är att lita på. Anne Marie rör sig i en värld som blivit dröm och sedan mardröm. Hon, Lindholms farfars faster, ger utställningen sin form genom en sviken kärleks obesvarade frågor. Efter fästmannens försvinnande börjar hon fotografera utsikten från det vilohem där hon bearbetar sin sorg. Med kameran fångar hon bergens närvaro genom diset på andra sidan sjön. Bergsmassivets obeveklighet glider lätt in i fotografens massiva förlust. Lindholms versioner av detta funna material aktualiserar ett livsöde där ödet plötsligt tar över livet.

Titelns videoverk flankeras av bilder och textila objekt. Installationerna ”Berg” byggs upp i lager av tunnaste tyg med spröda stygn. Dess textilvåder både utgör och döljer utsikten. Känslan stannar kvar i filmen där Anne Marie och hennes omgivning framträder som dubbelexponeringar mellan konkret kropp och instabilt vara. Berättelsen ramas in av hemmet med kakelugnen och utanför en pir mot den andra stranden.
    Årstidernas växlingar signalerar en inre tid där ett avsked maniskt upprepas. Återkomsten iscensätts med några snabba steg ut på den frusna sjön. Tillbaka i huset kunde de tunna gardinerna vara fängelsegaller. Kvar på isen finns två par fotsteg, båda upptrampade av samma ensamma individ. I korta klipp syns hon omfamna kakelugnen och ligga hoprullad ovanpå den alldeles under taket.