Först syns bara baksidor. De animationer som utgör kärnan i Ann Lislegaards utställning projiceras på dukar som vänder ryggen åt. Det är först när jag går igenom rummet och vänder mig om som konstnärens universum öppnar sig. Byggställningarna är en visuell störning som visar sig givande. Utställningens utformning förstärker den röda tråden i Lislegaards konstnärskap – spelet mellan illusion och konstruktion, fakta och fantasi. Sedan tidigt 1990-tal hämtar hon stoff ur klassisk science-fiction för sina sinnesutvidgande och samhällskritiska installationer.

Utställningens namn kommer från verket "Tapping of the Fox Sisters" (2010). I en korridor upplyst av flimrande lampor öppnas dörrar för att smällas igen och åter öppnas, till synes styrda av en dold kraft. Systrarna Fox blev på 1800-talet berömda för att tala med andar genom knackningar och svävande möbler. Efter en lång karriär som medium avslöjade en syster alltihop som bluff, men ändrade sig sedan igen. Verket utstrålar en existentiell osäkerhet som sätter tonen för hela utställningen. Världen tycks vara en plats som man måste tro på för att den ska existera. Att det här är en nygjord 3D-animation motsägs av den lilla sepiatonade film­rutan, 16 mm-projektorns distinkta tuggande, dörrens och ljusets nötta ikonografi. Kanske blir det lättare att tro på världen om konstruktionen, som här, är uppenbar.
    
Utställningens två dominerande animationer har fått namn efter kultböckerna The Crystal World (J.G. Ballard, 1966) och The Left Hand of Darkness (Ursula K. LeGuin, 1969).
    I den förstnämnda, en tvåkanalsanimation i 3D från 2006, är världen på väg att kristalliseras. Lislegaards version blir en kommentar till det latenta våld som finns inbyggt i oss själva och vår omvärld. Den vardagliga miljö som i Fox-filmen är hotad men intakt, smälter in i en omgivande djungel som sakta stelnar. Berättandet bryts upp i fragment som ”true, to begin with” och ”progress has become pointless”. Bara den som håller i kameran tycks vara vid liv.
    I det senare verket, från 2008, fortsätter sammanbrottet. 3D-animationens tre kanaler överlappar textsjok med svävande objekt, anatomiska teckningar av kön, arkitektoniska virvelmönster och konturerna av en kvinna som i en långsam dans tycks definiera och försvara sin plats i ett rörligt rum. Radar, radio, skoter – som hämtade ur en överlevnadsguide – flyter förbi utan funktion. En snurrande kompass ger den enda färgen i denna svartvita utställning, en lysande gulgrön detalj som för ett ögonblick understryker konstnärens tematik: myten om människans fasta position och givna riktning.

Den värld som Lislegaard konstruerar är en oroväckande skön krock mellan biologi och högteknologi. Udden i de feministiska förlagorna har alltför ofta slipats ned till en ofarlig blinkning åt sci-fi-genrens ironiska lek med könsroller och livsfrågor. Den dansande kvinnans kraft begränsas av onödig sensualism. I "Naked Future", specialgjort för Marabouparken, sjunger en operasångerska stycken ur Joanna Russ’ The Female Man från 1975. Utan tydlig referens till bokens könsmaktskritik och tydlig rumslig integrering i utställningen blir verkets genomträngande ljud mest irriterande. I bästa fall, som i "Crystal World (after J.G. Ballard)", får lekfullheten en obehaglig underton som stannar kvar. Utarmningen av jordens resurser kopplas samman med de mänskliga resurser som bryts ned av förtryckande normer, vasst uttryckt i bilden av ett modernistiskt sovrum som suddas ut i vad som först ser ut att vara solsken. I Ballards "bejewelled prison" blir de dolda krafterna synliga.                                            

Stockholm 2011-01-12 © Vendela Grundell