Länge saknad, förväntansfullt emotsedd – Eva Löfdahls utställning har en hel del att leva upptill. Kanske alltför mycket, kan det tyckas. Som en av de tydligaste gestalterna för det svenska postmodernistiska genombrottet framstår hon som en nyckelfigur för förståelsen av teoribildningen.
     "Dekonstruktion", "glapp" och "lakun" var orden som skulle ersätta "konstruktion", känsla" och "personligt tilltal". Med ett trettioårigt facit kan man konstatera att de två begreppsvärldarna fortsatt att existera som fungerande parallella system. Och kanske är det först genom korsbefruktningen av dem, det vi idag något svävande kallar post-postmodernismen, som konsten hittat ny styrfart bortanför den akademiska självförälskelsen.

Det första intrycket när man kliver in på Löfdahls utställning är tomhet, fysisk sådan. Man slås av det spatiösa, avsaknaden av självklara centralverk samt formell dramaturgi, de många scenografiska verken till trots. Begreppet "offentlig" smyger sig in, naturligt nog eftersom det är inom den publika utsmyckningen Löfdahl haft några av sina största framgångar. Hon kan ta ett rum i besittning utan att kväva det, vilket inte minst hennes verk "Sila mygg och svälja kameler" är ett lysande exempel på (Kemiska övningslaboratoriet, Stockholms universitet).
     Men här i Moderna Museets "vita kub" skorrar angreppsmetoden något. Det är ingen tvekan om att det är snyggt presenterat - men kanske något för strömlinjeformat. Institutionella resurser bör inte användas för att putsa på ytan av ett konstnärskap, och allra minst ett sådant som Löfdahls. En tydligare distans (eller ett glapp) mellan verk och rum, mellan idé och presentation, hade förmodligen kunnat betona skillnaderna istället för likheterna med det internationella huvudspåret – biennalanpassningen. Löfdahs tidiga Walldabilder framstår i sammanhanget mest som klotter (vilket de definitivt inte är) och i hennes serie av husliknande formationer (Utan titel 2009) är associationen till engelskan Whiteread ganska besvärande. Detta hade förmodligen inte varit något problem i en mindre officiös utställningsform.

Katalogen får i mångt och mycket fylla det tomrum som utställningen lämnar efter sig. Där får processen och tankemodellerna, de innovativa idéerna och återvändsgränderna, den plats som krävs för att konstnärskapet skall framstå i sitt mångfacetterade djup. Förutom det rika bildmaterialet fastnar jag för Jo Applins beskrivning av inspirationskällorna i det klimat Löfdahl är, och var, verksam i. Texten odlar ingen infantil genikult, vilket sorgligt nog är fallet med alltför många katalogtexter. Istället är den upplysande och ett flertal av Löfdahls föregångare och kollegor nämns vid namn, inklusive Eva Hesse, Gabriel Orozco och Rachel Whiteread.
     Och kanske är det just Hesse som kan sägas vara den mentala urmodern för Eva Löfdahl. Hesses sökande efter det till synes omöjliga, efter äktenskapet mellan det cerebrala och det visuella, fick henne att ständigt byta fot, förkasta och omformulera.
     Löfdahl följer i spåren. Men mycket tid har förflutit sedan Hesses död 1970, och det som var framsynt och innovativt då är det inte med nödvändighet nu. Det som däremot har ett evigt förskjutet bäst-före-datum är själva motståndet, viljan att göra tvärt om. Den hade Hesse, och visst kan man ana något liknande även i Eva Löfdahls konstnärskap – om inte i själva presentationen på Moderna Museet så åtminstone i katalogens texter, dokument och bildserier.

Stockholm 2011-02-16 © Leif Mattsson