I brottet mellan det vagt undflyende och det konstanta, mellan fjädrarnas luftlätta rörelser och de krackelerade jugendvasernas ornamentik, har Katarina Lönnby sin fredade zon. Där kan hon verka, i skydd av det innerligt omslutande. Små veka dockansikten med rougefärgade kinder personliggör bastardformerna, lyfter dem från ting till varelser. Historier göms och blottas.
      Verket "Ett porträtt" med en uppochnedvänd docka med läppsrosa snäckform förbryllar och bjuder in. Podiet: ett kraftigt stålhjul, klänningen: en sprucken lampskärm, i dess öppning: ett åldrat barnporträtt. Snäckans hudliknande, sensuella vindlingar bryter abrupt mot verkets innandöme: en kraftig, hoprullad ståltråd, beredd att fjädra ut och brisera i vilket ögonblick som helst.

Utställningens dominerande inslag är de stora akrylmålningarna i ett slags actionpaintingteknik. Lite oväntat expressivt för en konstnär som tidigare arbetat med det känslomässiga förpuppandet och med en nedtonad, rebusartad estetik. Men när väl den första förvåningen lagt sig blottar även målningarna sin fragilitet, något som lyfter dem från det allmänt extroverta till det lönnbyskt introverta. Kanske har de ännu inte nått bastardskulpturernas och teckningarnas självklara auktoritet, men de är på god väg.

Assemblaget passar synnerligen väl för Katarina Lönnbys säregna berättarvilja. Det är en öppen och konsthistoriskt obefläckad teknik, lika underminerande för tanken som för anpassligheten. Genom de temporala kasten mellan gammalt och nytt, förbrukat och återfunnet, låter Lönnby sina "dockor" bli bortomsymboliska - lika kära som leksakerna från ens egen barndom – dem man vägrar glömma, de som ägde ett universum.

Stockholm 2011-02-02 © Leif Mattsson