Det beskurna självporträttet "Själv" domineras av konstnärens blick över glasögonen. Ljuset lägger ögonen i skugga. Pannans veck är nuets analys, men i den djupare skuggan över det vänstra ögat anas spelrum för minnen och erfarenheter, som finns i vad och hur vi ser. Som jag uppfattar det, riktar LG Lundberg sin blick mot två frågor: Varför är jag konstnär och vad kan en konstnär åstadkomma?

I ateljéinteriören "Grevgatan 54" råder hammershøisk stillhet med dukar uppställda på ateljéns två stafflier och en tredje lutad mot väggen. Fönstrets starka ljus sätter bokstavligen fokus på staffliet närmast fönstret och på ytan där något ska framkallas. Frågan om vad det ska bli betonas av de två lampornas känselspröt och av dukens skugga på väggen. Man kan tolka de tre dukarnas existens i ett brett spektrum – från ett löpande band i målarfabriken, till Före, Nu och Efter i försöken att klargöra världen.
     Undersökningen fortsätter i "Längesen I-III". Även här faller ljuset in genom ett fönster, men nu i ett trapphus med ledstångens glatta kyla, stegen, lukten av sten och såpa, ögats svårigheter att växla mellan ljus och skugga. Kanske finns här i passagen mellan hem och värld en tidig aning om budbärarens uppgift att överbrygga avstånd och förklara världen.

LG Lundbergs frågor om varför och vad gäller alla. Hans landskap är geografiskt svårplacerade, ofta vidsträckta med öar eller tunga landmassor. De berättar – som i den stora målningen Epilog – om något man tror sig ha sett för längesen, om jorden som en plats i ett kalt trapphus.