Att beskriva något bortom tankens slutna form, bortom de begränsande ordbilderna, är det Rita Lundqvists avsikt? Här finns inga dolda förförelsetrick. Snarare bygger hennes små, lågmälda målningar på en överenskommelse, på ett ingående i en pakt med betraktaren. Om inte denna överenskommelse realiseras sluter sig bilderna, blir till grå kvadrater på väggarna. Om pakten däremot blir verklighet uppstår något som skulle kunna kallas för en seendets symbios mellan betraktaren och konstnären.

Möjligen är detta förklaringen till den tudelade respons man får då Rita Lundqvists måleri kommer på tal. Få svenska konstnärer har så förbehållslösa supportrar som hon. Men kritikerna finns där också, de som ställer sig tvekande till hennes sakrala ikonografi och repetitiva hantverk. Det tycks närmast omöjligt att kunna placera sig i en neutral zon mellan dessa båda "läger". Tyckandet tär på bedömningsförmågan, åsikterna tömmer bilderna.

Förmodligen heter lösningen tystnad; att argumentera för eller emot Rita Lundqvists estetik saknar till slut allt värde. De som lärt sig uppskatta denna estetik, de som ser hennes lågmälda målningar som ett slags visuella böner, låter sig knappast övertygas av blasfemiska yttranden om monotoni. Kanske har de i hennes verk funnit en fristad, en motpol till vardagens vulgära bildbrus och aggressiva reklamestetik.