Framför bilderna av årets Barbro & Holger Bäckströmstipendiat dyker tanken på små delikata praliner upp. Sådana där godsaker som med fördel avnjutes långsamt, en och en och bara vid sällsynta tillfällen.
    Denna långsamma ingång passar ju bra för stipendiaten själv, Rita Lundqvist, är inte särskilt produktiv, utställningens sex bilder utgör merparten av ett års hela produktion.

Något mer avskalat än Lundqvists små målningar får man leta efter. Hennes bilder är så spartanskt avslöjande att varje möjlighet att smita undan, in i något otydligt skrymsle (vilket helt saknas), förefaller vara omintetgjord. Det är inte så konstigt för byggstenarna i Lundqvists måleri är ytterligt få; en molnfri himmel, en slät mark och några människor – det är allt.
    En lite mer fantasifull tolkning är att Lundqvists människor, likt Kristusgestalter, stod på ett jättelikt hav - utan båtar och utan land i sikte. Så isolerade, nakna (fast de har kläder på sig) upplevs Rita Lundqvists människor.

Mötet med konstnärens människor är således av en absolut tvingande nödvändighet – vem eller vad finns annars att möta i detta ingenmansland?
     Hur är då detta möte? Vad vill, eller säger, Rita Lundqvists människor oss? Var och en av dem ger ett alltigenom vänligt, pålitligt, intryck, antagligen skulle de flesta av oss kunna tänka sig att köpa en begagnad bil av någon av Lundqvists figurer – till exempel. Ställ en fråga och du får garanterat ett uppriktigt svar.