Från det övre vänstra hörnet på målningen "Penthouse" sänder Hieronymus Bosch en hälsning, även denna gång som en glimt från helvetet ("Syndens triumf", helvetespanelen). Hans ambassadör är liksom tidigare Lisa D Manner, en konstnär som genom åren framgångsrikt låtit sig inspirerats av denne egenartade renässansmästare.
     Men nu verkar ett skifte vara på gång i Manners bildvärld, Bosch tonar bort och den moderna tidens arkitektur träder in på scenen. Huskroppar, konstruktionsskisser och kyrkointeriörer blandas med borgerlighetens trygga stilmöbler, samtidigt som skira linjeteckningar, till formen liknande de NURBS man använder i 3D-program, utmanar de tomma svarta evighetsytorna. Någonting har hänt.

Men jag blir inte riktigt klok på Manners konstnärliga prioriteringar. Det visuella berättandet pågår oavbrutet, och inlånen är mångfaldiga. Men historierna svävar i ett slags vakuum, farligt nära den eklektiska dekorationen (något som tidigare endast anats hos Manner). Kanske är det frånvaron av svärtan, den mentala, som genom Boschs "uttåg" blivit så påtaglig. Eller är det den delikata balansen mellan rått angrepp och måleriskt finlir som rubbats?
    Till viss del modereras helheten med hjälp av de två större verken "Tumbleweed" och "Necklace". De är utställningstekniskt omistliga, och självklart nyttiga för Manners konstnärliga integritet. I dem visar hon att det nedtonade antiackordet mycket väl kan överträffa det lättvindigt klangfulla. Där blir det också tydligt hur högt konstnären värderar det förutsättningslösa sökandet som evighetsprincip. Enigmat får man på köpet; det går lika lite som skönheten att fånga enbart med avsiktens hjälp.

Stockholm 2011-05-04 © Leif Mattsson