Den som varit här tidigare lär känna igen sig. Många konstnärer återvänder till Marsvinsholm år efter år, gärna med likartade verk i beständigt klassiska material som granit, brons, järn, koppar, marmor…

Således kan vi ta del av ytterligare en av Peter Mandls lika eleganta som skickligt utförda kvinnogestalter i brons, ännu några av Magnus Ringborgs klassiskt stilrena marmorfigurer och några till av Alexius Hubers alla konkretistiska stålkonstruktioner.
     Katalogen till årets upplaga av skulpturparken puffar lite extra för tre medverkande kinesiska skulptörer. Var och en inflikar på sitt sätt typiska kinesiska kännemärken i sin konst, till exempel teatraliskt propagandistiska poser och kinesiska tecken.

Många av skulpturerna på Marsvinsholm skulle utan tvekan göra sig bra isolerade, kanske framför ett kommunhus eller på ett torg. Där kanske en del också hamnar, allt är ju till försäljning. Alla verk på en gång, utspridda lite här och där på ett stort parkområde, gör sig skulpturerna sämre. Möjligen missar jag någon väsentlig dimension i till exempel Vivianne Geijers bronsbyst ”Hövding”, men nog framstår verket som sällsynt malplacerat – på piedestal mitt i en allé av lövträd? Såvida man inte helt försöker bortse från platsen, men hur lätt, eller lämpligt, är det i en skulpturpark?
     Samtidigt som arrangörerna själva framhåller parken som både ”en historisk, och spännande plats” verkar nämligen nästan alla alster vara ateljékonstruktioner utan någon form av platsspecifik ambition. Därmed inget ont sagt om föremålsliga ateljéobjekt i sig men frågan är om inte den väldiga parken runt Marsvinsholms slott snarare slukar än förhöjer alla dessa, i sammanhanget, pyttesmå utsöktheter.

Klas Sundkvists, sedan förra året bevarade, ”Vägskäl II” – en rad Volvobilar med nosen i gräsmattan – är ett av utställningens få självklara blickfång. Varför inte satsa på fler permanenta och större, men färre, verk? (Färre konstnärer hade också möjliggjort presentationer av var och en – liknande de föredömliga presentationerna av årets tre kinesiska konstnärer). Varför inte fler inskott av elektronik och interaktion vid sidan av allt det småskaliga, stela och oskyldigt vackra? Michael Nilsson står, som förra året, för utställningens enda rörliga verk med ”Mirror I och II”.

Ystad 2011-07-27 © Martin Hägg

"Penelope" © Peter Mandl

"Davidskulpturerna" © Magnus Ringborg

”Mirror I och II” © Michael Nilsson