På Youtube finns en underhållande film om den japanske fotografen Daido Moriyama (f. 1938). Man följer honom på en rastlös fotosejour i storstadsnatten med sin enkla analoga kompaktkamera. Timme efter timme spenderas åt snapshots mitt i myllret, ofta med så snabba exponeringar att omgivningen inte hinner uppfatta vad som sker. In och ut ur butiker och samlingsplatser småspringer han. Och så plötsligt: ett par sekunders stillastående, ett klick, ett foto taget i smyg, ofta från höften.

Pulsen perforerar bilderna, oskärpan vittnar om tid som passerar. Misstagen, slumpen, tillfälligheterna – alla är de en del av Daido Moriyamas fotografiska utsagor, som nu kan beskådas på Galleri Riis.
     I sig är hans angreppsmodell inte ny, William Klein, född tio år före Moriyama, var en av dem som tidigt insåg snapshotfotots konstnärliga dynamik. Och en av Moriyamas samtida, Koudelka (f. 1938), använder i sina foton från ockupationen av Tjeckoslovakien, 1968, en snarlik "sniperteknik", då med tydligt politiska förtecken.

Men Daido Moriyama tillför delvis något nytt. Här finns en misstro mot social gemenskap och mänsklig samvaro, ett ifrågasättande av själva anpassligheten. Bilderna framstår som flyktiga emblem för den urbana, desillusionerade människan, för henne utan hopp och mening, för henne som äcklas av existensen fysiska tecken. Film-noir-stämningen är påtaglig, en njutbart svartromantisk estetik med tvetydiga, defaitistiska inslag (inte olikt uttrycket i svensken Anders Petersens bilder).