Det är nyttigt för kritikern att bli överbevisad. Så skedde för mig när jag full av fördomar klev in på Scott Olsons nya utställning på Galerie Nordenhake. De förutfattade meningarna, som baserades på min bedömning av Olsons förra presentation, visade sig vara lika instabila som papperssvalor i storm. Det jag uppfattat som ett osjälvständigt förhållningssätt till konsthistorien kunde lika gärna ses som det motsatta – som ett ärligt närmande till det tidiga nittonhundratalets tradition av bildbyggande och kompositionella experiment.
     Associationerna går främst till det tidiga Bauhausmåleriets lekfulla attityd, med Klee och Kandinsky som självklara ambassadörer. Men här finns även kopplingar till den brittiske målaren Ben Nicholson. Och, intressant nog, till Kurt Schwitters och hans för sin tid så innovativa dadacollage. Det är när Scott Olson närmar sig dennes experimentella sfär som hans egna bilder får en så mycket tydligare aktualitet, det bränner till.

Scott Olson (f. 1976) är bosatt i Ohio, USA, och har en relativt oproblematisk (oeuropeisk) attityd till bilden som språk. Han är lika intresserad av hantverket och ytornas rytmik som av ikonografins berättande funktion. Form och funktion är sammanlänkade på ett sätt som möjligen kan anses otidsenligt. Men vilken konstnär med självaktning vill egentligen vara tidsenlig? Vem vill vara en av dem som springer åt samma håll, som hundlikt löper till sin vittring?
      I Scott Olsons fall tror jag inte problematiken bekymrar honom. Han verkar inte vilja hasta någonstans, och inte heller göra de självklara val samtiden förväntar sig av en anpasslig konstnär – en motståndets estetik, värd att respektera.

Stockholm 2011-04-19 © Leif Mattsson