Rättplacerad konst - går det att uttrycka sig så prosaiskt? Det är i alla fall min reaktion inför Ragnar Perssons rockiga installation i Kulturhusets bottenvåning. Hisschakt och väggar har formligen tapetserats av provokativa tuschmålningar och sköra blyertsteckningar. Blandningen är kaotiskt koncentrerad. Det är kanske inte så mycket kontrasten mellan högt och lågt som fascinerar (om man nu inte räknar de guldfärgade ramarna som högkultur), nej snarare då dynamiken inom det låga - ett slags subkulturell metaextas.

Death metal är kanske inte var mans musik, men som kreativ katalysator verkar den få blodet att flyta lättare i ådrorna på somliga. Åtminstone tycks det vara så för konstnären Ragnar Persson som ständigt återbrukar den expansiva hårdrocksmetaforiken. Zig-zag-linjer, kors och djävulsgrin i ett till synes ohejdbart flöde.
     Men det är inte där Ragnar Perssons unicitet ligger. Nej, mer då i själva kombinationen mellan denna hårt manierade bildestetik och de spröda blyertsteckningarna av unga kvinnor och män med svallande hår och vänligt genomträngande blickar. De ständigt upp-poppande djuren är också ett betydelsefullt och kanske omistligt inslag. Med kärleksfull respekt frammanas fåglar, vargar, harar och ett stort antal hästar. De senare närmast människoliknande med böljande hårdrocksfrisyrer.

Så nog befinner sig Ragnar Perssons teckningar på rätt plats ändå, mitt i Kulturhusets människoflöden och med en estetik som påvisar ett närmast demonstrativt ointresse för den vita kuben och dess normerande begränsningar.

Stockholm 2011-02-02 © Leif Mattsson