Charlotte von Poehl visar med sin utställning på Konstcentrum i Gävle hur två synbara motsatser – det rationella och det irrationella – kan övergå i varandra.
     En stor del av utställningsrummet upptas av ”Newton”, 2000 mycket små delar av modellera i rader på golvet. Det är verkets yttre, men denna massa tycks vilja förändra rummet och få golvet att sväva. Jag tycker mig höra ljud, som om ”Newtons” minimalism bär dansens eller elektronmusikens repetitiva krafter.
    Verket är strikt rationellt. Men betänker man att konstnären gjort delarna för hand och att alla fått sin unika färg ur fem basfärger, anar man mödan. Eller kan man tala om besatthet? Hela ”Newton” består av drygt 7 000 delar, men alla får inte plats här.
    ”Newton” associerar även till fysikaliska och psykologiska krafter. Verkets ideala balans kan tyckas både eftersträvansvärd och förfärlig. Den enskilda lerskulpturen är alltför ensam. För att lindra ensamheten måste gränserna rubbas. Trots de raka linjerna, är verket labyrintiskt.

von Poehl visar också blå klisterlappar med texten ”Irrational thoughts should be followed absolutely and logically”, ett citat av konceptkonstnären Sol LeWitt. Lapparna är arrangerade i rader på väggen och besökaren kan ta med sig en lapp och sätta upp den var hon vill – en metod à la LeWitt. Verket uppmanar med sitt sakligt påbjudande budskap människor att söka det irrationella. Kanske en motsvarighet till den "irrationalitet" Gunnar Ekelöf skrev om i Färjesång: ”Det opraktiska är det enda praktiska/ i längden”.