Humor är en bristvara inom samtidskonsten, det går hundratals pretto-utställningar på varje humoristisk. Varför? Kanske för det snabbt uppnådda bäst-före-datumet? Eller för att humorn som konstform är den svåraste av alla? Fråga bara skådespelarna.

Jyrki Riekki bättrar på statistiken något, här finns en sluggerartad punchlinekomik som piskar det mesta på den svenska konstscenen. Men om man tror att det är historielöst och på bekostnad av målarteknisk finess så misstar man sig; närheten till amerikansk neodada är påfallande – Robert Rauschenberg ler i sin himmel.
     Men självklart finns här också ett djupt allvar (grunden för all komik), tankar kring liv och död, sex och brutalitet – och framför allt om kärleken: den svettiga, med blodsmak.

Här och där poppar cartoonidoler upp, men Riekki tycks inte intresserad av figurerna i sig. De fungerar snarare som ikonografiska behållare för personerna i de olika episka framställningarna. Och som blasfemiska stilbrott när dystopin tagit på sig sin mest patetiska slängkappa.
     Ibland blir nedslagen i verkligheten riktigt skrämmande, med en vass udd mot vapenfixeringen bland vissa grupper i hemlandet (Finland). Som i "New World Record Bullit by Patria", där ögonen på den "rekordskjutne" mannen riskerar att brisera av inre tryck. Det ser först ganska komiskt ut, lite som en cartoon, men man sätter snart skrattet i halsen när man får höra den verkliga historien bakom dödandet.
     Associationerna går till Goya och europeisk expressionism snarare än till amerikansk subkultur och cartoonism. Den här humorn är svart som en novembernatt.

Stockholm 2011-11-16 © Leif Mattsson