Det är människokroppen som är Rune Rydelius centrala motiv, hur människan använder och uttrycker sig med sin kropp. Han skildrar rörelsen hos de cyklande, hos den springande och revens linjer i flugfiskarens åthävor över bäcken. Han fångar händernas utrop i "Livlig diskussion" och den dolda rörelsen under den tjocka rocken, ett frånstötande plagg, som ser ut att lukta fuktig källare och annat sådant.

Rydelius uppväxt i Hofors i Gästrikland ekar än i hans verk. Mor i båten ledsagas av ett gammalt foto av modern i en båt; en moder som i åratal starkt bekämpade sonens konstnärsambitioner. Det är en moder som kan stå fast, lika orubblig som en tillvaro av grått och tungt arbete, avvisande allt utanför denna ståndpunkt. Som i "Mor i båten" (upphöjd i fantasi i den stora Båt) och som "Denise" med spaden, som tycks vara ett med grävandet.
     Där finns också det lamslagna ståendet hos den "Bortglömde", eller det friare hos "Fiolspelaren" med lyft knä i takten. Mötet mellan två människor tycks bilda en tredje kropp mellan de två – kanske är detta tredje själva mötet, den sällsynta känslan av att finna djupare förståelse hos en annan människa.

Rydelius söker utvinna vad en människa är eller – kanske viktigare – vad hon kan vara, inte bara inkognito, utan också omedvetet. Den människa han söker föreställer inget, hon är sin unika kombination av medfött, förvärvat och erfaret, och som en konsekvens av detta gestaltas hon inte gjuten i sina former, utan sammansatt av lerklickar som – i likhet med ögonblick – kan ge ett rörigt intryck, men som visar sig vara nyckeln till det iakttagna.