I Dick Bengtssons "Barnen" från 1975 böjer sig fem små barn över en mur och blickar ut över en svart oändlighetsrymd. På Michael Schleus "Ungarna" bjuds de fem istället på ett stiliserat landskap med avlägsna träd och buskar. Bengtssons stilbrott med en klargrön kvadrat "uppklistrad" på himlen har ingen motsvarighet i Schleus målning; barndomens mysterium är här av ett annat slag, mer idylliskt, inte lika outgrundligt och förbryllande.

Mitt förra möte med Michael Schleus (f. 1961) bildvärld skedde år 2005 på Galleri Anders Lundmark i Stockholm. Det som överraskande mig mest den gången var hur oblygt Schleu använde sig av Photoshopeffekter, som de "konstnärliga" solariserings- och kantavkänningsfiltrerna till exempel. Naturligtvis tillkom en gestaltande förädling genom transponeringen till duken, men valet av teknisk distansering var ändå högst påtagligt.
      På den aktuella presentationen, "Övergivenheter", har bildspråket förändrats och komplicerats. Det maskintekniska anslaget finns i vissa fall kvar som spår av ett slags syntetisk facettkubism (snarlik den hos den nyligen bortgångne Arne Charlez). Men måleriet har blivit mer orent och innehållsbärande, mer komplext och fruktbart. Samtidigt är kopplingen till romantiken så mycket tydligare – en stiltypisk sensibilitet, gränsande till överspändhet, inför naturen och inför de ödesmättade oändlighetsperspektiven.
      Det är där, i förskjutningen mellan det romantiska och det konkreta, mellan avsikt och uttryck, som Michael Schleus bilder har störst verkan. Där fungerar de som berättelser om berättelser, som ett slags skiktad metapoesi.

Stockholm 2011-04-13 © Leif Mattsson