De är små, mycket små, Gunnar Smolianskys fotografier på Gun Gallery. Närmare bestämt sex gånger sju centimeter, kontaktkopierade direkt från negativen – intima, anspråkslösa och vibrerande av vardagsmagi. Logiskt nog, för Smoliansky är inte de stora gesternas fotograf, inte dramatikern som proklamerar "sanningar". Här passerar livet revy, endast tillfälligt hejdat i små sekunduppdelade tidskapslar.
      Där är sonen som liten i motorcykelhjälm, där är kvinnan – den älskade, där är träden som ruvar på sin egen virvlande gåta och där är klottret på fasaden med sitt desperata rop på hjälp, eller nåd: Jesus!

"Promenadbilder" har Smoliansky kallat samlingen, och varför inte? Ett statement? Knappast. Mer då en arbetsmetod: ett lyssnande förhållningssätt till världen, tiden och människorna som lånat den. Men även tingen behöver sin betraktare, någon som pekar mot dem, väljer ut dem. Under promenaden tar de kontakt. Flanerandet gör sökaren mottaglig, tålamodet belönas med ögonblick.

Gunnar Smoliansky är naturligtvis i dubbelriktad kontakt med traditionen, med de andra tidskapselsamlande flanörerna, med Kertész, Cartier-Bresson, Koudelka, kanske till och med Brassaï. Men hos Smoliansky tycks det tätare mellan objekt och objektiv, distansen verkar inte vara målet. Det vardagliga får behålla sin vardaglighet och trädet sin levande gåta.
     Tanken ser man tydligast i strömmandet, i flödet av bilder. Som här när de grågnistrande fotografierna löper likt serierstrippar längs väggarna. På håll anar man cykliciteten, det återkommande intresset för det enkla, för den avklarnade kompositionen. När man kommer nära ser man myllret av detaljer, gradienterna, glissandona. Och accenterna, som vita eller svarta trumpetstötar mitt i den tempererade gråskalan.

Stockholm 2011-10-05 © Leif Mattsson