Omkonst - Kjell Strandqvist, Om attraktioner

Suget efter tredimensionell illusion
Det finns en målning av Åke Norlander föreställande en öppen rektangulär liggande låda som i stort sammanfaller med målningens yta. Inne i lådan är några trubbigt formade objekt inställda som på en slags scen. Mellan de upprättstående klossartade föremålen hänger från lådans tak ett klot och en upp och nedvänd kon. Allt är brett uppstruket i en sträv dämpad kolorit blandad av smaragdgrön, bränd terra, marinblått och zinkvitt, konen i caput mortuum har en någorlunda ren ton.
De stående och hängande föremålens mellanrum formar bokstäverna L, O och V, lådans rum har ett infallande ljus från vänster. I nedre kanten av bilden finns en marginal där texten ”den möjliga kärlek” och signaturen Åke är inskriven. I tempererade färgklanger utstrålar den handfast modellerade gruppen på den lilla enkla scenen en robust närvaro.
Åke Norlander utvecklade tidigt en sällsynt kraftfull känsla för volym och rumslig konkretion. Med tämligen grova medel kunde han skapa rum och objekt som med säregen kolorit frammanade en dunkel mycket suggestiv poesi.

Relationen mellan bild och föremål är inte ointressant, en målning är i sig ett objekt en självklarhet man kanske inte alltid reflekterar över. En optisk synvilla på tunn film behöver yta men inte nödvändigtvis påtaglig materiell delaktighet, själva föremålet har ingen större betydelse för illusionen. Realismen öppnar ett fönster som bryter objektets yta och skapar en skenbar rumslighet vilket underminerar föremålet. Flyktpunkten, det villiga instrumentet för att slå hål på ytan och frammana känslan av rum på det tvådimensionella planet.
Måleriet kan få stoff och illusion att sammanfalla i ett här och nu, genom materiens autonoma tröghet förstärks bildens närvaro i rummet oavsett motiv. Stoffet måste förvandlas men ändå visa självständighet gentemot bilden, kvarstå som främmande vara något utanför. Men utan omvandling ligger ämnet dött. Färg beter sig annorlunda beroende på hur realistiskt en figur eller ett objekt gestaltas. Ju mer verklighetstroget, desto följsammare tycks den dunsta och underordna sig det realistiska motivet, desto tydligare framträder endast illusionen.
Vill man lösgöra färgen och ge den en friare mer emotionell och självständig roll måste man fjärma sig från realismen. En realistisk bild av en människa kan inte målas grön, även om en målning inte är en människa. Magrittes realistiskt målade pipa med ”ca n'est pas une pipe” textad på dukens yta äger kanske fortfarande viss relevans.

Med digital teknik öppnas ett fönster som erbjuder möjlighet att skapa en ytterst förledande värld av rumslighet, volym och rörelse. Den viktigaste komponenten för att skapa en kraftfull tredimensionell känsla är centralperspektivet, ett mycket gammalt verktyg med ursprung i renässansen.
      Tekniken har också genom rörelsen skänkt förnyad attraktion och svängrum åt den realistiska illusionen. Förnimmelsen av att förtjust studsa runt i den digitala labyrintens vindlingar utan gravitationens tyngande begränsningar verkar oemotståndlig. Entusiasmen kan nog till stor del förklaras med sinnesintryckets märkvärdigt handgripliga upplevelse av att röra sig i ett faktiskt rum. Hänförelsen för den absoluta erfarenheten av illusorisk rumslighet utnyttjas dessutom kommersiellt ihärdigt och framgångsrikt, men för att uppnå det ultimata äventyret krävs dock fortfarande särskilda glasögon.
     För stillbilden har perspektivet återtagit mycket av sin tidigare plats som rumsskapande verktyg efter modernismens utflykter och försök att stänga fönstret. Men med den digitala tekniken kan man kanske säga att fotografiet övergått från sanning till fiktion en utveckling som underminerat förtroendet för dokumentet, något vi möjligtvis ännu inte insett vidden av.
     Vissa områden kan kanske tyckas alltför subtila men medvetenhet och upptagenhet av spetsfundiga skiljelinjer kan vara en källa som genererar nya bilder.