Tyvärr är det så i en konstnärlig gestaltningsprocess att ens fantasi inte alltid ställer upp, i ett visst moment kan den kännas torrlagd och oförmögen att anvisa färdriktning. Plötsligt verkar det helt ogörligt att med andliga resurser få syn på nästa steg. Oavsett intention och idé är det lätt att bli stillastående på uppfarten och inte riktigt veta vart man skall ta vägen. Att befinna sig i ett sådant läge under konstnärligt arbete är inte särskilt ovanligt och för att förekomma svårigheterna kan olika strategier utnyttjas. Man kan naturligtvis bida sin tid och vänta ut situationen i hopp om att få syn på vad som fordras. Men för att förebygga eller reducera frågeställningarna kan man använda vissa strategier som visat sig ha en ovanligt gynnsam effekt på kreativt arbete.
Vi inbillar oss gärna att ett gränslöst rum och ”total frihet” enbart har positiv effekt på den skapande processen, men ett obegränsat fält kan faktiskt göra en både obeslutsam och nervös. När allt är potentiellt lika giltigt är det lätt att vankelmodet tar överhanden, med alla vägar öppna blir konceptet den viktigaste källan vi kan vända oss till för att ge händelseförloppet styrfart. En konstnär oavsett om det är en målare eller ej kan i sitt gestaltningsarbete komma till en punkt när ingenting vill sig, även om det löftesrikt och snällt flutit på. Gränslös frihet kan paradoxalt nog visa sig ha en förlamande effekt på det kreativa arbetet snarare än att vara den förlösande kraft klichén vill få oss att tro.
Idé och materia är olika storheter i konstnärligt arbete handlingen det destruktiva och omformande momentet. I en kinkig situation krävs stundom en handgriplig materiell åtgärd också om den initierats av en obestämd känsla liknande en vag tanke före språklig ekipering. Ibland måste man helt enkelt sparka till bygget och riva ner för att framkalla nya oförutsedda förbindelser. Det kan vara på sin plats med en faktisk handling som förändrar, bryter upp skapar andra förutsättningar som påverkar konceptets premisser. Att intellektuellt åstadkomma en effekt påminnande om den fysiska handlingens kreativa destruktivitet med förvandling och ny spelplan är omöjligt.
En av olika skäl självvald intellektuell regel eller materiell inskränkning ger den konstnärliga byggnadsverksamheten lite speciella utgångspunkter. Ett begränsat definierat rum gör det inte omöjligt att förflytta sig utan kan motsägelsefullt verka som en slags hävstång. Självvald reduktion av potentiellt möjliga vägar sporrar uppfinningsförmågan en utmaning som höjer den inre temperaturen. Men det är klart, om det binder mer än frigör blir det naturligtvis problematiskt. Med en sträng estetisk gräns skapas också en spänning och ett moraliskt tryck, en uppfordran som skärper ens uppmärksamhet.
Ett förlösande enkelt drag i trängt läge är en attraktiv lockelse, att likt en schackspelare lösa en knivig situation med endast ett par bönder på hand framkallar inte enbart intellektuell tillfredsställelse. En regel eller begränsning möjliggör också för den andre att följa i processens spår och pröva de vägar som tagits, känna något av den anspänning eller lättnad vissa beslut orsakat.
Stockholm 2011-04-26 © Kjell Strandqvist
