Man upphör aldrig att förvånas över den ständigt förgrovade jakten på uppmärksamhet. Uppenbarligen är den så pass lönsam att det inte är mödan värt att vänta in ett oberoende bemötande. Bidragande är självfallet att den offentliga debatten om konsten av olika skäl inte fungerar, men att det massmediala genomslaget hur det än ter sig är bra för affärerna. 

Konstinstitutionerna proklamerar gärna konsthistorien redan innan den inträffat. Galleristerna fiskar alltmer oblygt med ungt oprövat agn, eller söker för ramhandeln säkra kort. Gemensamt vilar man mot det enkla nyhetsvärdets estetik: att vara först med det senaste geniet, eller markera tillhörighet och sammanhang, gärna med hjälp av kändisskap och internationell namnprakt.
     Smattermattorna av helsidesuppslagna reportage i dagspressen och mys i TV-morgonsoffan, som åtföljt introduktionen av Emily Sundblad för en svensk publik, är kanske skolboksexemplet på en införsäljning som fungerat för bra. Rekylen riskerar att bli hård. Inte minst beroende av att konstnärskapet ekar förfärande tomt.

Punk, prutt och ”vitala” utspel designat direkt för finrummet har vi sett många gånger förr, utfört med olika grad av charm. Men vem kan i ärlighetens namn uppröras över något mer än att de säljbara resterna efter musik och performance här är så pinsamt dåliga. Det kan inte ursäktas som söndagsmåleri och pikant ingrediens i ett gränslöst konstnärskap.

Stockholm 2011-12-07 © Susanna Slöör