Mitt i trenden av allt omfångsrikare och flashigare konstpublikationer känns Orosdi-Backs lilla pocketserie "Svenska illustratörer och konstnärer" som ett välbehövligt alternativ. Dessutom är konceptet – att låta konstnärer skriva om kolleger – naturligtvis helt rätt, anser vi på konstnärsdrivna nättidningen Omkonst.

Boken om Lena Svedberg (1946-72), med lakoniskt poetisk text av vännen Carl Johan De Geer, är verkligen efterlängtad; några andra presentationer står numera knappast att finna om denna talangfulla och maniskt självförbrännande konstnär. Under sitt korta liv formligen sprutade hon ur sig teckningar – den rastlösa monomanin blev hennes signum. Men trots det (eller på grund därav) håller bilderna ofta en hög konstnärlig nivå, framför allt i jämförelse med dagens oreflekterade fotokopierande.
     Det bränner till av upplevd volym i Svedbergs kroppsavbildningar, underhudsfettet pressas ut av muskulaturen, hon tecknar inifrån och ut (som Cezanne eller Rubens). Det voluminösa framstår i sig självt som en anklagelse, en välmåendets orättfärdighet. Särskilt tydligt blir det i hennes många dräpande nidbilder av dåtidens maktpotentater.
     Lena Svedberg led av det som idag skulle diagnostiseras som anorexi. Men det gjorde knappast hennes figurer, de framställs snarare som köttighetens vulgära riddare.

Till den märkliga, men ändå så tidstypiska, publikationen Puss var hon en av de ledande bidragslämnarna. Men det är inte hennes Puss-illustrationer som berör mest idag. De är visserligen omistliga av dokumentära/historiska skäl, men det är i de betydligt mer svårtolkade formexperimenten, med förvridna kroppar och grinande ansikten, hon framstår som tidlös och aktuell.
     Lena Svedberg var en drottning i sorgsam skepnad, kraftigt kajalmålad och med pinnstolstunna lemmar. Att som här kunna ta del av så många av hennes frätande, kompromisslösa verk är i sanning en ynnest.

Stockholm 2011-11-30 © Leif Mattsson