Är det för att grafiken som teknik är relativt ny för Jesper Waldersten som bilderna på Grafikens Hus ser så nyförlösta och uppsluppet experimentella ut? Visst känns de antropomorfa abstraktionerna igen från Walderstens tidigare presentationer (exempelvis från Galleri Jonas Kleerup i Stockholm t.o.m. 13/11 2011) men på Grafikens Hus verkar det som om han i högre grad släppt loss arbetets demoner än tankens.
     Skillnaden är påtaglig, dessa demoner nöjer sig knappast med det illustrativa. Nej, här leder det djupare ned än så, här blottas arbetsprocessens maskineri, kvarnhjulen som mal sönder tankarnas logiska linjer till mångrus.

För att uppnå ett likartat attackerande flöde som i tuschteckningarna använder sig Waldersten här av tandläkarborr. Med den går han loss på de ofta meterstora skivorna av torrnålsplast. De roterande sliptrissorna studsar och dansar mot underlaget, skapande ett stackato av uppbrutna kulsprutelinjer. Det kan låta som ett svårstyrbart redskap, men sällsynt lämpligt för Walderstens syfte.
      Man anar här hur idéer transformeras, hur tankar reduceras. Mer eller mindre exakta planer på hur de, ofta morbida, fysionomierna bör ta sig ut finns förmodligen redan i initialstadiet.
     Sen lockas den gestaltande exaktheten fram, liksom inifrån bildens kärna. Waldersten spinner nystan av taggtrådsvirvlande linjer i och runt själva ansiktsformerna. Ett kontrastspel uppstår mellan ytornas djupa svärta och linjernas hackande böljesång. Det processfärgade sökandet har tagit kommandot.