Samhället i George Orwells 1984 är översållat med filmkameror; de finns i var mans hem, ute på stan, på arbetsplatsen... Det enda område, som är fredat från storebror, är det lilla utrymmet för var och ens egna tankar.

Bjørn Wangens filmkamera inne på Rostrum fångar likaledes in allt som råkar komma i dess väg, alla som råkar gå in och ut ur galleriet. Ändå är Wangens filmande befriat från alla former av dystopiska förtecken. Istället för att döljas i något skrymsle bärs kameran runt av en hundliknande robot på golvet. Varje litet knyck i låtsashundens rörelser fångar in ett nytt motiv.
     Resultatet av denna märkliga manicks filmande projiceras i kolossalformat på en av galleriets vita väggar; kors och tvärs vandrar galleribesökare.

Allt är med ens blottlagt: vi själva, den som filmar, filmandets resultat. Med Wangens rekvisita tippar tyngdpunkten över från ett orwellskt obehag till känslan av avspänd samhörighet. ”Vi är alla här inne” tillsammans med övervakaren – istället för att drabbas av någon som filmar i största hemlighet. Jag är inte bara med på noterna för att upplägget verkar så oskyldigt utan deltar själv som en av föreställningens nödvändiga pusselbitar. Denna gång förefaller filmkamerans handhavare dessutom vara osedvanligt bräcklig, närmast hjälpsökande eller, ännu hellre, kontaktsökande.
      En annan tolkning är att vi helt enkelt har vant oss. Hur många ”kameraövervakning” – skyltar stöter vi inte på en vanlig dag på stan, vem orkar längre bry sig om vad som är ett befogat intrång och vad som inte är det?