I förstone verkar de inte ha så mycket gemensamt – förutom att båda är konstnärer. Den ene, Andy Warhol, sög till sig reklambilder, förbrukningsattiraljer och berömdheter, den andre, Jean-Michel Basquiat, hämtade sitt stoff från mer näraliggande och jordnära miljöer; från sitt eget inre, från jazzmusiken och det enkla livet på gatan.

Det gemensamma skulle väl i så fall vara att deras livsvandringar var ohjälpligt sammantvinnade med deras konst. Vilken Warhol-entusiast har inte översköljts av anekdoter från livet kring studion The Factory, vilken Basquiat-beundrare kan ha undgått skildringar av konstnärens självförbrännande liv och avslut i en överdos heroin för att inte tala om hans status av att vara förste mörkhyade internationellt kände konstnären?

Ändå är utställningen inte i första hand ett resultat av någon av Arkens kreativa utställningsarrangörer. Upprinnelsen kommer istället från konstnärerna själva. Olikheterna till trots så är det här något så ovanligt som två av den amerikanska konstscenens fixstjärnor som, av och till under några år på 1980-talet, bokstavligt talat målade en del tavlor tillsammans.
     I regel startade Warhol med någon av sina strama kompositioner varefter Basquiat trädde in med en beslutsam fysisk expressivitet ovanpå alltihop.

I samarbetet med Warhol ikläder sig Basquiat ånyo (han var i unga år graffitikonstnär med stadslandskapet som arbetsplats) rollen som ambassadör för den revolterande undergroundkulturen. Således hamnar dödskallar och ärtiga oneliners ovanpå ett grafiskt disciplinerat, stramt och fiktivt reklambudskap.

Men frågan är om inte Warhol drar det längsta strået, skuggar sin egen kompanjon i de färdiga bilderna.
      När Basquiat klottrar ovanpå Warhol göder han bara ytterligare Warhols kändisstatus (Warhols bilder framstår som någonting värt att klottra på vid sidan av alla andra odödliggörande aspekter av konstnären) medan Basquiat själv snarare oskadliggörs.
      Och vad finns kvar av en fysiskt utlevande expressionist när giftigheten tunnats ut av en man vars signum är att se men ingenting känna? Det hjälper inte att Basquiat, på ett av utställningens enorma fotografier, poserar som boxare vid den likaledes boxningsposerande Warhol. Intill popkonstikonen Warhol blir det mest brutala av det brutala ändå bara på låtsas.

Köpenhamn 2011-09-28 © Martin Hägg