Knutte Westers tilltal är direkt och okomplicerat, uttrycket är tydligt och starkt. Det handlar om barn i nöd och det bör man inte linda in i några obegripliga formuleringar.
     Den asylsökande, åttaårige Gzim från Kosovo blir vän med Knutte Wester. Vänskapen skildras i en film som kommer att visas i SVT i vinter och som presenteras även här på utställningen, tillsammans med några teckningar från detta arbete. Drömmen om att få stanna i Sverige slås i kras när ett utvisningsbeslut når familjen.
     I bronsskulpturen ”Gzim och den frusna sjön” har Gzim berättat nyheten för Knutte, och pojken sitter hopkrupen och uppgiven på ett bänkbord vid en frusen sjö i Norrland.
     I skulpturen ”Några droppar vatten” (brons och betong) finns bara ett par händer kvar av en ensam pojke. Wester gjorde gipsavgjutningar av hans händer men sedan dess är pojken försvunnen. Händerna är kupade och erbjuder vatten för att släcka törst. En verk om ett anonymt livsöde, skulpturen manar till eftertanke.

Under en vistelse i Lettland 2007 kommer Wester i kontakt med övergivna barn som ingen vill ta hand om och som nu lever ett trist liv på barnhem. Wester beslutar sig då för att göra ett monument över dessa bortglömda barn. Jag citerar Westers egen text:
     ” Tillsammans började vi skapa en skulptur utifrån barnen i gruppen. Med gipsavgjutningar fick alla bidra med delar till skulpturens kropp. Under arbetet fick en av flickorna, Aleshja, nya föräldrar i Italien. Men hon ville gärna vara med i monumentet, så barnen och jag gjorde en avgjutning av hennes arm dagen innan hennes avfärd. När jag träffade barnen nästa gång sa hennes bästis att Aleshja är i Italien nu men hennes arm är kvar här hos oss. Sen pekade hon med gipsarmen på mig och sa: Nu fattar jag vad det är vi håller på med.”
     Skulpturen ”Monument without a home” representerar ingen särskild individ, i den sammanstrålar ett antal övergivna barn.

Denna skulptur liksom hela utställningen har ett tydligt politiskt/socialt budskap som Wester för fram med stor känslighet. Där finns en koncentration på det väsentliga, en sorts ordknapphet som kanske har att göra med Westers vistelser i norrland.
    Vad jag något vänder mig emot är att i detta sammanhang kalla en skulptur för ett monument, ett ord som för mig är alltför besudlat av tyranner, kungar eller andra höga potentater som vill göra sig odödliga. Westers skulpturer är snarare minnesmärken eller påminnelser om barn i nöd. Inte minst är det nödvändigt att påminnas om att detta pågår nu, alltifrån svältkatastrofer i Afrika till vårt eget välmående närområde där barn kanske inte svälter men kan bli övergivna på grund av sociala problem.

Stockholm 2011-10-26 © Jan Manker