"Det är inte experiment vi behöver utan verk av den förtärande viljan! Av besatta, av siare!". Så lyder de imperativa orden i Gunnar Ekelöfs kritiska essä om surrealismen – uppmaningar som sextio år senare får ekande svar i Hans Wigerts sällsamma bildvärld.
     Verkligheten tangerar sig själv, möter sitt ljus och sin skugga: sköldpaddan stirrar nyfiket på apan som rider på den leende solen, två grodor bär en tredje i en kista, en kyckling med människohuvud slår följe med en man i blå trenchcoat. Berättelserna slingrar sig in i varandra, sakligt beskrivna som om de vore måndagar i början av veckan. Det oförenliga blir förenligt när Wigert transformerar tanken till bild.

Hans Wigert disponerar alla fem salarna plus korridoren i Thielska Galleriets utställningsdel. Det är en omfattande presentation bestående av både målningar och teckningar. Flera av verken är återseenden från sent 1990-tal, men merparten är från de senaste åren. När man står inför detta femtonåriga tidsspann slås man av i hur hög grad Wigert kunnat upprätthålla en ikonografisk konsekvens. Det är närmast omöjligt att kronologiskt rangordna verken.
      I Thielska Galleriets urval härskar inte med självklarhet den wigertska absurdismen, även om signaturbilden "Repmötet" kanske indikerar det. Flertalet lågmälda landskapsbilder sätter en stilla prägel på stora delar av presentationen. Landskapens dova mildhet tjänar i vissa fall som fond åt berättelserna, i andra är den själva målet – som en hyllning till längtan.

Men Wigerts bildvärld är också humormättad. Snubbelslingor av allvarspatos hindrar inte leendena och skratten – de är snarare en förutsättning för dem. För här handlar det om en innerlig kärleksförklaring till det tudelade livet – till det komiska i den stora tragedin.

Stockholm 2011-06-22 © Leif Mattsson