Med avstamp från citatet "Slow Motion is Monumental Sculptur" (ur boken "The Cinema Effect") bygger Aarnivaara ett slags skulpturala teststationer. I verket "Stop Motion" refereras till den tidsödande animeringsteknik, med samma namn, som egentligen är grunden för all rörlig film. I de bildrutestora och halvtranparenta plexiglasskivorna återspeglas betraktaren samt delar av det omgivande rummet. Vid snabb passage förbi skulpturen uppstår ett filmliknande mönster genom fördröjningen i hjärnans behandling av informationen från ögats sensorer – eftersläpningen skapar illusionen av fysisk rörelse.

Närmandet kan kanske låta väl tekniskt, men Patrik Aarnivaaras skulpturer är knappast beroende av betraktarens kunskap om visuell perception eller ögats fysionomi. De är i första hand ett slags skulpturala ljusexperiment, föränderliga och prismatiska.
      I verket "Dystopisk färgskala" framträder ett kallt och distanserande färgackord, enligt Aarnivaara påminnande om det i dystopiska filmer. Påståendet är svårt att bekräfta, konstnärens sanning får stå som den presumtiva. Genom verkets kallt glödande spektralfärger skapas ett sug, man dras emot det av ren nyfikenhet där det står, tyst vackert och stilla, som rummets ensamma bärare av högstämda färgklanger.

Personligen dras jag kanske ännu mer till de basala "Spomenik"-skulpturerna. Dessa märkligt modernistliknande objekt där utgångspunkten varit stillbilder ur amatörfilmer på futuristiska monument i Jugoslavien från 1960-70-talen. Formspråket är stramt men nu så här i efterhand relativt svårbegripligt, vilket tycks ha varit det som fascinerat Aarnivaara. Hans repliker tar formen av en visuell viskningslek där härmande av ett uttryck skapar en kopia i total avsaknad av originalets bibetydelser. Resultatet blir en ny skönhet, en som inte är belastad av ursprungets heroiska historia. Ett slags tvättad form, en humanfuturism med bibehållen skulptural kraft.

Stockholm 2012-02-20 © Leif Mattsson