Det blåser snålt kring husknutarna i Kristina Abelli Elanders stora triptyk "Kilroy was Never Here". Söndertrasade morgontidningar dansar i vinden bland tomma konservburkar och demolerade cykelhjul. Och så överallt dessa trappor och övergångar mellan (betydelse)nivåer. Dörrar, fönster, ingångar och utgångar. Men framgångar? Knappast. Inte i dessa nedslitna, statuslösa kvarter. Åtminstone inga ekonomiska sådana. Men medmänskliga då? Svårt att säga då det som bjuds är människornas restprodukter och artefakter. Ändå finns där ett värmande gemyt, en tillåtande, mänsklig skevhet i huskroppar och gatuvindlingar. Som om arkitekturen iklätt sig rollen av att på ytan spela upp alla de dramer som väggarna döljer.

Kristina Abelli Elander är för mig förknippad med en bildmässig hard core-estetik och med ett flödande serietidningsliknande berättande. I minneskapseln dansar begrepp som "husockupationer" "kvinnorörelsen", "Tårtan" och "Vietnamdemonstrationer" fram, liksom namn som Carl Johan De Geer, Gittan Jönsson och Marie-Louise Ekman. Men det stannar inte vid det, här finns en tidsmässig allmängiltighet. Det som tycks vara den sammanfattande bilden av sjuttiotalets rivningsfärdiga kåkstad skulle lätt kunna ses som skildringar av dagens nedslitna förortsbebyggelse. Kanske inte i den stora triptyken – den är alltför kärleksfullt stockholmsk med sina små öar och broar – men väl i de små måningarna med titeln "Grass will grow...".

Trots de begränsade ytorna på Studio L2 formar sig utställningen till ett relativt representativt tvärsnitt av Kristina Abelli Elanders bildvärld. De tredimensionella verken och hennes "Aliens" saknas, men istället presenteras ett par smyckesliknande kärleksboxar ("Lovebox") från 1980. Där möts (och frontalkrockar) den prepubertalt romantiska klippdocksvärlden med den vuxnas, möjligen oinfriade, kärleksdrömmar.

Stockholm 2012-11-26 © Leif Mattsson