Den stolta aura som brukar omge konsthögskolorna och deras examensutställningar motsvaras sällan av ett lika upphaussat konstnärsliv utanför "murarna". Som orienteringshungrig betraktare är det förrädiskt lockande att söka generalisera kring denna ”framtidskonst”, hitta röda trådar och finna samhörigheter. Men de trender som Afgang 2012, med elever från Det Kgl. Danske Kunstakademi, först och främst uttrycker är vare sig särskilt nya eller specifika: exempelvis det faktum att video och installation dominerar över måleri.

Möjligen finns en mer djuplodande trend i intresset (och påverkan av) en tidstypiskt artificiell dramaturgi – enklare uttryckt såsom en ”grabbig” (ofta är det här fråga om manliga konstnärer) upptagenhet av dataspel och actionrullar.
      Detta kommer till uttryck i Lasse Barkfors video ”Brown ale/Performing Birdy with my brother” där en ensam man bestämt vandrar genom mörka korridorer för att strax därefter vara inbegripen i ett relationsdrama, med en annan man, i en lägenhet. Genrer överlappas och betraktarens beredvillighet att hoppa in och ut ur låtsasvärldar sätts på prov.

En särskild dragningskraft har även Katja Løgstrup-Hansens ”Monetaristisk monument” (även detta inspirerat av en film) – en betonginstallation om börsspekulationer och försöket, önskan, att skapa bestående förmögenhet med hjälp av den ständigt raserade monumentaliteten i vår samtidshistoria.
     Ett mer motsägelsefullt intryck ger Malene Bangs installation ”Ersther vals (jiddisch)”. Hennes film med två kyssande personer iförda anknäbbar och ansiktstäckande tyg (till ljudet av klassisk dragspelsmusik) är först fascinerande i sig. Är sceneriet en lek med Henri Magrittes oförklarligheter och/eller en bild av en ursprungligen intensiv känsloutlevelse överförd till en programmatiskt teknisk ritual? Dessvärre bäddar Bang in sin video i en överambitiös installation där filmens laddning dribblas bort i en invecklad diskussion om kulturmöten, isolationism, misantropi, traditionellt och industriellt.

Några av konstnärerna har bågen onödigt slakt spänd i verk som gränsar till det banala. Ulla Bech-Bruun vill gestalta mötet mellan det djuriskt köttsliga och andligheten med (ack så estetiskt) belysta vita porslinskroppar i vattenbehållare, medan Aliaksandr Marchuks nog så trista färgfältsmåleri byggs upp av ”former som ligger imellem abstraktion og figuration”.
     Hela idén med att visa dessa individualister i samlad tropp är problematisk. Ju mer intressanta konstnärerna är desto mer har de att säga som solitärer.

Köpemhamn 2012-06-19 © Martin Hägg