Glas är ett material som fascinerat alltsedan det dök upp i Egypten för ca 4000 år sedan i form av små prydnadsföremål. Men först på 1500-talet började glas tillverkas i Sverige av invandrade italienare. Plant glas, som kan användas till fönster, kom allmänt i bruk först under industrialismens genombrott med dess nya tillverkningsmetoder och det är detta material som Ahlin och Lehtonen arbetar och experimenterar med. Ett material som visar sig äga de mest skiftande uttrycksmöjligheter.

När glaset stelnar kristalliserar det inte utan behåller sina amorfa egenskaper eftersom det egentligen är en sorts vätska. Detta är kanske skälet till dess mångskiftande optiska kvaliteter. Alltifrån att vara genomskinligt kan det spegla sin omgivning, skifta i färg och bryta ljuset till färgspektra.
     Alla dessa egenskaper utnyttjar Ahlin och Lehtonen i sina skulpturer. Genom att använda dikromatiskt glas, som är ytbehandlat med ett tunt metallskikt, blir glaset i än högre grad både reflekterande och ljusbrytande samtidigt som det behåller sin genomskinlighet.

Ahlins och Lehtonens skulpturer spelar fritt med sin omgivning och interagerar allteftersom vi rör oss i rummet. De känns ömsom varma och välkomnande men förvandlas ömsom till något kyligt och frånstötande.
     Ibland blir ytorna massiva och ogenomträngliga och jag associerar till ett citat av Vergilius i Aeneiden där han beskriver havet i stiltje som ”den långsamma marmorn”.