"Dog Days" (rötmånad på svenska) är den övergripande titeln på Mamma Anderssons aktuella utställning, ledsagad av en bildprunkande bok med texter av Elfriede Jelinek och Martin Henstchel.
     Men anar man något i Mamma Anderssons bilder som skulle kunna anspela på utställningstitelns antydda föruttnelsemetafor, på rötmånadens speciella regler och förbehåll? Kanske, men i så fall inte helt entydigt. Blicken är stadigt fäst vid närhändelsernas magi och outgrundlighet – en riktining framåt, bortåt och inåt.

Borta är den eventuella tvekan, den ängslan inför det övermäktiga, som man kunde ana vid de senare årens presentationer. Akvarellernas defensiva formspråk, deras något förvånande traditionalism skapade en hel del frågetecken: var Mamma Andersson på väg att ge upp sin position bland de framåtblickande, bland de experimentella? Hon som så framgångsrikt lyckats förena Dick Bengtssons absurda bildteater med en sval och naturromantisk storslagenhet.

Svaren får vi kanske här, på den aktuella presentationen, där Mamma Andersson är tillbaka med de stora flödande landskapen, med det grafiskt renodlade bildspråket och med det tålamodskrävande arbetet att vänta ut effekterna av de flortunna akryl- och betslasyrerna. Resultaten är ofta häpnadsväckande – så enkelt och så bildspråkligt effektivt. Så arbetar bara den som vet att nyttja materialets inneboende möjligheter och egenheter. Här härskar den kemiska bitningsprocess där betsen tillåts att äta sig in och torka upp i samspel med panelernas förgrenade träådring, som i den drömska målningen "Memory Bank".