Förundransvärt hur snabbt händelser förvandlas till minnen ingen riktigt kommer ihåg. Vem minns dagen då Bagdad föll i amerikanernas händer? Den 7 april 2003. Minns gör man alla dessa nyhetsbilder av slaktade palats stinkande av erövrarnas vrede över forna makthavares excesser. På vår tids torg, i bilden, utplånas det enskilda för det allmänna, det tillfälliga för det återkommande.
      Paris (Hilton) vulgoluxuösa bild avlöses av nästa upphöjda ikon för gemensam beundran och lysten avsmak. I Filippa Arrias målade minneskammare fästs blicken på regelbundenheten i uppdykandet, själva överrumplandets naturlag. Fasorna och fasonerna som uppstår, utplånas och återvänder.

Utställningen har väl anpassats till Forums pietetsfullt ruffa källarrum. Paris festblåsa smälter samman med resterna av betonggolvets färglager. Ultramarinrosa, ultramarinviolett, caput mortum och transparenta jordgråa toner spelar på målarens lystnad för sitt instrument. Förförd av uttryckets logik som utövaren inte alltid råder över, låter hon penselföringen lägga dimridåer mellan ett då som lika gärna kan vara ett nu.
     Tidigare bilder, eller ärren de gav, återkallas. Konflikten mellan att måla och att avkrävas en historia är ständigt närvarande, likt ett sår som aldrig riktigt läker för målarna ur en 1990-tals generation. Filippa Arrias löser motsättningen genom att behålla den helt enkelt, en fruktbar strategi.  

Stockholm 2012-04-25 © Susanna Slöör