Några av konstnärerna framstår också mycket riktigt som bortglömda storheter – till exempel den ryska konstruktivisten Katarzyna Kobro med sina stramt eleganta skulpturer bestående av några få vita eller färgade ytor i olika vinklar, förbundna av en och annan tunn snirklig linje. Vid första påseendet framstår Kobros små skulpturer som ett slags konstruktivistiskt designade prototyper till byggnadsverk – delar av ett samhällspolitiskt framtidsbygge.

Ett annat exempel på olycklig bortträngning är tveklöst Germaine Dulacs ”Praesten og konklyen”, den allra tidigast kända surrealistiska filmen – tillkommen 1928, alltså året innan Luis Buñuels betydligt mer omtalade ”Den andalusiska hunden”. Dulacs film kretsar kring en präst och dennes besatthet av en ung kvinna. För tittarna målas drömsekvens på drömsekvens upp runt bisarra fantasier om död och begär – en surrealistisk programförklaring väl så stilren som Buñuels.

Andra av utställningens medverkande avantgardister stämplas mer oriktigt som undanträngda, till exempel Hanna Höch, här med tidstypiska dadaistiska collage. Höchs bilder brukar pendla mellan det halvt om halvt gravallvarligt samhällskritiska, halvt om halvt parodiska i sant rebellisk dada-anda. Till exempel i hennes ”Flugt” från 1931 där en stelt löjlig, närmast pojkaktig, figur marscherar framåt – åtföljd av ett flygande människohuvud – med vingar formade till en nazisthälsning.

Det tveksamma med ”Avantgardens kvinder” ligger vare sig i valet av verk eller av konstnärer utan i själva upplägget. Varför envisas man år efter år med idén om mannen som norm och kvinnan som undantag? Vad omöjliggör (fortfarande) rätt och slätt ett ”avantgarde” med vederbörligt utrymme för båda könen? Bara för att kvinnan ställdes vid sidan av när det begav sig (till de av männen dominerade nätverken fick kvinnor vanligtvis endast tillträde via maken, älskaren, brodern etc) behöver hon inte placeras där idag.
     Möjligen kan detta särskiljande upplägg försvaras av konkreta drag som skiljer ut det kvinnliga från det manliga. Som att Sonia Delaunay visserligen utvecklade den färgrika simultanismen i måleriet tillsammans med maken Robert Delaunay men att hon, utöver detta, även applicerade denna mix av estetik och vetenskap på kostymer, mode och textildesign. Här, som i så många fall där abstrakt konst förs över till bruksföremål, blir intrycket överväldigande. Först med Sonia Delaunays textilprover, hennes slipsar och hennes ”Frakke till Gloria” blir simultanismen påtagligt närvarande, till delar i samhällsbygget, till en estetik långt bortom utställningsrummen.

Även surrealisten Claude Cahuns fotografier blir, mer eller mindre av nödvändighet, till något specifikt kvinnligt. Genom att gå in och ut ur olika roller, genom att fotografera sig själv sminkad, uppklädd, i olika masker, ifrågasätter konstnären inte bara grunden för mänsklig identitet generellt, utan mer specifikt även kvinnans roll, hennes traditionella underordnande. Allra tydligast blir detta särdrag kanske i konstnärens bild av sig själv iförd en t-shirt med texten ”I´m in training – Don´t kiss me”, i bilden av en (påtvingad?) socialisation in i ett könshierarkiskt konstetablissemang.

Närmare revolten än så kommer inte konstnärerna. Men det går naturligtvis att betrakta utställningen med andra, mer neutrala, ögon, som något oberoende av avantgardets komprometterande sida, kvinnans följsamhet, avsaknad av knutna nävar etc. För ”Avantgardens kvinder” skulle gott kunna fungera som en avantgardistisk programförklaring – bortom varje form av demonstrativ könsbestämning.

Humlebaeck 2012-03-07 © Martin Hägg